plastjesus & jag

Den där klyschan med att det är mycket nu. Jag är lite allergisk mot den, det blir lätt en skrytfaktor. Idag är det som lite fint att säga att det är mycket nu. Att det har varit fullt upp på jobbet. Att man är trött och sliten. Jag vet att det allt som oftast är så för många och mig inkluderad, men jag tycker inte att det borde vara så, och det borde definitivt inte vara något att skryta med (och detta riktar jag allra mest till mig själv). 

Det borde vara fint och eftersträvansvärt att säga att det går bra på jobbet, att det är lagomt mycket. Alla chefer borde vara som min chef, som bannar en om man jobbar för mycket eller inte går hem i tid.

Den här helgen har varit småtung stundtals. Jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att det är lite själslig växtvärk. Det är mycket nytt som ska in, i och med detta med kyrkan. Ett ledarskap som är nytt på en nivå för mig, speciellt den delen som handlar om att jag och Nicklas tillsammans ska dela och ta vara på det som är våra respektive styrkor.

Att vara med kyrka gör oss dessutom mer eller mindre alltid redo, det finns alltid något som behöver planeras. För att inte tala om alla människor som vi så gärna vill träffa.  Orättvist nog kan jag tycka så följer det inte med någon extra tid i det paketet.

Så nu är jag trött, fast mest på insidan. Så då tänkte jag att en monsterfilm kanske kunde sitta bra som botemedel. Det brukar ju göra det.

Via Pernilla hittar jag denna kortfilm, vinnare från kortfilmsfestivalen Tropfest NY 2008. Så enkel (nåja, men ni fattar), så rörande.

I postlådan låg lite EU-valinfo från Kristdemokraterna. Det är, förutom toppkandidaterna, oppositionsråd, Fil.mag:ar, undersköterskor och adjunkter. Och vem hittar vi allra ned på valsedeln, om inte den gode Jonny Nilsson! Och vem är då han, jo f.d. Skridskovärldsmästare.

Det är alltså hans titel på valsedeln. F.d. Skridskovärldsmästare. 

Nu ska ingen skugga falla över den gode Jonnys insatser. Han blev världsmästare 1963 och tog OS-guld 1964 i 10 000 meter. Han fick även bragdguldet. Men har han inte gjort något efter det som kan vara värt att nämna? Hur ska detta ge oss en ledtråd kring hur han ska representera oss i EU-parlamentet?

På Uniteds konferens kunde man välja lunchseminarier. Jag och Nicklas valde de som riktade sig till församlingsledare.

Det var ganska mycket folk där, hyfsat jämn könsfördelning, och det började med en presentationsrunda. Kanske 80% av de som var där var där som par, och av alla där var det två kvinnor som ställde sig upp och öppnade munnen. Två. I övrigt var det alltså en man/mannen i det eventuella paret som presenterade dem båda. I en del av fallen ställde sig inte ens kvinnan upp tillsammans med mannen.

En av de två kvinnorna som öppnade munnen var jag.

Och det låter väl snyggt. Jag skulle gärna brösta upp mig av att vara en av dem, men nu var det så att Nicklas inte hade hunnit komma in och sätta sig när rundan gick. Jag kan inte lova att det hade varit så annars. Jag hade ställt mig upp, men risken är rätt stor att jag hade låtit Nicklas hålla låda för oss.   

Jag kallar mig feminist. Jag är hyfsat bevandrad i genus-teoriken. Men jag är också ganska försiktig, speciellt i nya sammanhang. Även jag faller lätt in i klichéer och har ibland svårt att få teori och praktik att leva ihop. I dessa sammanhang är jag dessutom van att vara en respektive till någon som har mångårig erfarenhet. Nu ska vi istället dela.

Ibland, ganska ofta, måste man ta och utmana inte bara rådande system i teorin, snacka går ju, men även i praktiken, utmana sin egen personlighet för att driva saker i rätt riktning. Det räcker inte alltid med att gömma sig bakom ett "men så här är jag".

Det finns kvinnliga församlingsledare i Sveriges frikyrkor - glädjande nog har en av Sveriges största frikyrka nu också en - men hur många procent av alla församlingsledare är kvinnor, vad kan det vara? Ens tio procent?

Och nu är jag en av dem. Nog så för en kyrka som håller på att bli, men likväl. Det känns onekligen som att det förpliktigar.

I helgen har jag och Nicklas sett dokumentärserien "Klass 9A". Och nu undrar jag: ska man kunna allt det som niorna kan? Jag har en magisterexamen och poäng utöver det från universitetskurser, men jag undrar om inte en 15-åring skulle spöa mig i en hel del, som matematik till exempel. Eller kemi. Eller biologi. Eller geografi. Eh.

Eller kanske skulle det räcka med en 10-åring, som USA:s "Are You Smarter than a 5th grader".

Nåja. Det man lär sig i huvudsak är väl förmågan att överhuvudtaget ta in kunskap och analysera den, lära sig att tänka kritiskt och resonerande. Det är iallafall det vuxna svaret. Det lite mindre vuxna svaret är att det nog är ganska mycket som man egentligen inte behöver lära sig. Man kan ju alltid googla.

Eller som Michael i The Office säger: "Wikipedia is the best thing ever. Anyone in the world can write anything they want about any subject. So you know you are getting the best possible information."  

Via Deeped klickar jag mig vidare till Fattigbloggen, som handlar om att journalisten Jessica Ritzén ska leva på socialbidrag i en månad. Jag påminns om hur det var att leva på bidragdelen från CSN och lite helgjobb kombinerat med de småpengar Nicklas fick från lumpen, det var väldigt skralt (jag tror att vi tillsammans hade runt 5-6000 kronor i månaden att leva på) men hey - det var självalt. Vi hade kunnat plussa upp med lån från CSN, och framförallt så hade vi ett skyddsnät som stavades familj, föräldrar som kunde skjuta till ett åkkort eller några rikskuponger.

Vilken milsvid skillnad mot att hela tiden leva med det där hängades över en, som 379 000 människor i Sverige gör.

Det är lite skämsigt att påminnas om hur bra man har det och som Jessica skriver, att det faktiskt för många handlar om att inte kunna avvara en 50-lapp.

På onsdag ska jag säga något om kyrka och ansvar. Jag tror att människor måste börja ta mer ansvar för varandra, på många olika nivåer och områden.

Så idag är det internationella kvinnodagen. Tanken som ligger bakom är inte riktigt ett “grattis till att du är kvinna” utan handlar om att man har velat belysa kvinnors rättigheter och brist på dessa runt om i världen, och att vi fortfarande har ganska långt kvar till en jämställd värld. Vilket kanske kan förklara något för de som fortfarande tror att det är lustigt att komma med ett “jamen varför finns det ingen mansdag?”. Kanske för att alla andra dagar generellt är mansdagar runt om i världen?

Bara i Sverige som ändå alla vill ta upp som ett positivt exempel har vi svårt att få till löneklyftorna mellan kvinnor och män. På många områden går jämställdheten bakåt i Sverige. Vi har en sexualisering av det offentliga rummet som främst drabbar kvinnor - men samtidigt så är det viktigt att påpeka att alla slag mot kvinnors jämställdhet med män också slår mot männen, mot sönerna, mot möjligheten att växa upp i balans.

Och så ska vi inte tala om de vita fläckar som kyrkan står för. Först på 90-talet tog man mer eller mindre officiellt ställning för att kvinnor inom Pingströrelsen kunde vara äldste (”andliga ledare” i en församling). I många ny-karismatiska församlingar har man för all del kvinnliga ledare, men samtidigt så går man i många fall tillbaka till en mer konservativ syn på genus/manligt & kvinnligt. Min erfarenhet är att kunskapen om genus och jämställdhet i kyrkan är skrämmande låg.

Jag rekommenderar återigen en läsning av Per-Axel Sverker för de som är intresserade. Och så kunde jag ju rekommenderat läsning av min gamla d-uppsats i ämnet men den ligger ännu inte ute i rymden någonstans och flaxar.

Här kommer trosrörelsens med ett i mina ögon mycket fräscht initiativ så här i självförverkligandets och "ingen ska säga åt mig vad jag ska göra"-tider som också sprider sig även inom kyrkorna: de tar officiellt ställning för ett personligt helnyktert liv.

Frågor som jag funderar mycket på. Hur kan man applicera tankar om nykterhet i en församling, hur mycket kan man göra "officiellt"? Nu är ju detta trosrörelsens pastorer som skrivit under, jag tror/vet inte om det betyder att alla församlingsmedlemmar "måste" följa samma linje. Troligtvis inte.

I min förra (tekniskt sett nuvarande) församling hade (har?) vi inskriviet i stadgarna att man som medlem inte fick bruka alkohol, tobak eller andra droger. Något som inte kändes så hållbart i längden även om jag personligen kan förstå motiven. Det är väl ingen hemlighet precis att jag är nykterist både på fritiden och i profession. Men kan och bör man kräva detta? Borde man inte i så fall på samma sätt kunna kräva att alla ska sopsortera, leva jämställt eller åtminstone bara äta kött en gång i veckan?

Kanske är trosrörelsens linje den enda som går, att ledarna går före? 

Jag tar gärna emot synpunkter!

Men så det här med namnet. Trosrörelsen, trospastorer. Tänk på oss med mindre förfinad humor, hörrni.

Internet får då fram de fulaste beteenden hos en del. Vad är det som gör att folk känner sig så pass sturska bakom ett tangentbord att allt hyfs försvinner? Ok för att argumentera kring sak och att tycka olika, men jag förstår inte detta med att vända det till fula personangrepp.

Det har under en tid pågått en debatt kring en berömd kasse, eller kanske mer korrekt ett paket bindor. Läsvärda inlägg om detta hittas hos Rymdhunden här och fortsättningen kommer här. Även Emanuel på Dagen skrev om detta här. Rätt så magstarka kommentarer i alla inlägg, men flera stolta och kompetenta svar (inte för att det verkade hjälpa, men..).

Så idag kom ett lite sammanfattande referat från Emanuel, och då i kommentarerna ploppar detta upp:

"Kosacken - 2009-02-10 08:51
Man förundras och förvånas…

Om det var en konferens för KVINNLIGA kristna ledare så kan man väl ändå släppa sökandet efter den patriarkala kontexten!?

Att en kristen pojke vill skoja om bindor på sin blogg kan jag väl förstå. Men att kvinnor som har bestämt sig för att utveckla sina ledaregenskaper tolkar ihjäl sig angående innehållet i en reklampåse skrämmer mig faktiskt lite, speciellt då det värsta de kan hitta rör något som de använder varje månad!?

Jag läste dessutom att Hundskrället kände sig så osäker på sig själv att hon inte vågade ta en påse med rosa snören. Underbart. Antagligen så hade hon också satt upp håret i en stram knut, satt på sig sin svarta byxdress, minimerat användandet av smink och totalt fallit in i bilden av att en ledare inte får utstråla några som helst kvinnliga egenskaper. Speciellt inte på en konferens för kvinnliga ledare…"

"Hundskrället" ska alltså i detta fall vara Rymdhunden. Hej då vett och sans! Varför tycker folk att man får vara otrevlig bara för att man är anonym? Om jag ska vara snäll och bortse från själva argumentationen innan, och ta den på alla-får-tycka-olika-kontot.

"Lydia - 2009-02-10 11:13
Kosacken: Du borde verkligen skämmas. Jag skäms iallafall åt dig när jag läsar ditt inlägg. Som att vara kvinna är att vara sminkad eller ha kjol. Usch!"

Det här var ett medvetet ganska så low-key-svar. Jag vet att det inte är någon idé att ge sig i kast med dylika diskussioner. Jag tycker bara att man inte kan låta personangrepp få passera så där. Jag menar, är det här någon som känner Rymdhunden (vilket det ju låter som, nästintill) så är det ju ännu mer otäckt.

Då fick jag det här svaret:

"Kosacken - 2009-02-10 11:29
Lydia:
Skämmas?
Är du kvinna? Använder du smink? Äger du en kjol? Om ja, beror det till största del på att du är kvinna?"

Case closed, liksom. Det är då man med sorg inser att det med vissa inte, abolut inte, är någon som helst idé. 
 

Det känns inte helt okomplicerat att vara rik, vit turist i Sydafrika. Det är alldeles för enkelt upplagt, alldeles för mycket gjort för sådana som oss. Där vi har varit har den svarta befolkningen synts i serviceyrken, men sällan som deltagare själva. Vi delar inte riktigt upplevelserna med varandra i den utsträckning man skulle önska. Det är sådana enorma kontraster, någon kilometer utanför välbeställda (vita) områden ligger ruffiga kåkstäder, längst med vägarna går och ligger människor, man sitter vid rödljusen, säljer tidningar och grönsaker vid korsningarna. Skyltar med "Armed Response" syns på var och vartannat hus 

För att slippa tigga men ändå få in lite extra pengar fungerar många män som inofficiella parkeringsvakter. Man tar på sig en trafikväst och dirigerar bilar dit det finns plats, och "vaktar" sedan bilen för några rand. Eftersom det ofta (inte alltid) är ett inofficiellt arbete (parkeringen är egentligen gratis) så blir det lite huggsexa kring vem som ska vakta just ens bil.

Inte alltför sällan har vi blivit ombedda att betala för tillsynen både när vi kommer och när vi går. Ofta av olika personer. "Sir, don’t you remember me?".

Värst är det att bli kallad "Boss" och "Madame". Och helst skulle man vilja ge dem alla pengar, betala bort lite av det där vita, turistiga som man kommer med, för vad spelar det för roll för oss, några rand hit eller dit. Men att strössla med pengar gör ju bara en än mer till "Boss", och så snurrar hjulet på.

En ljuvlig semester ja, men också en gnagande känsla av att inte riktig veta om vi hindrar eller bidrar till den utveckling Sydafrika behöver.

Internetcafe igen inne i Kapstaden. Jag saknar att kunna anvanda min dator!

Sista hela dagen i Hout Bay, imorgon borjar vi med annu ett besok i Hillsong och sedan borjar vi andra delen av var resa, den dar vi ska aka runt. Forsta stoppet blir Montagu, ett stalle med varma kallor. Tva natter dar, sedan Plettenberg (typ beach), sedan Jeffrey’s Bay (typ surf), sedan Schotia (safari). Sedan en mellanlandning i Knysna och sa aker vi hem. Men det ar halva semestern kvar (sorry, AsaD)!

Igar at vi samsta middagen hittills. Dalig service och halvtrist mat. Men det sager a andra sidan nagot om hur maten ar har annars. God och billig. Plus att man far hyfsat med perspektiv pa saker och ting i ovrigt, det marks att segregationen lever kvar, all denna bevakning, att allt kanns sa ‘vitt’ och tillrattalagt..

Vi har det bra. Vi pratar valdigt mycket om framtiden som redan borjat. Nya kyrkan som kanns sa grymt spannande! Vi skriver ned funderingar, varderingar, praktiska grejer som kommer upp och funderar pa hur vi ska optimera vardagsrummet sa att fler far plats. Och sa langtar vi efter alla fina vanner.

Jag skulle nog aldrig kunna flytta utomlands permanent, hur mycket man an kan ondgora sig over det svenska klimatet. Det finns for mycket rotter som skulle gora for ont att rycka upp. Men det ar ju ingen issue langre, nu vet vi ju vad vi ska gora under ungefar resten av livet.  

Idag lanserade Dagen en ny bloggare. En kvinna, Thérese Alhult. Och det är ju bra att det jämnas ut lite mer i könsfördelningen. Fler bloggare är dessutom roligt, kul att Dagen är så på med bloggen som kanal.

Fast Thérese ska inte främst blogga om att hon arbetar på Dagen eller ha en arbetsplatsmässig vinkling. Hon ska blogga om att vara mamma och fru.

Och det är ju inget fel med det. Man ska inte falla in i att basha det traditionellt kvinnliga bara för att. Inte! Men man ska våga ifrågsätta, och det hade varit ungefär hundra miljoner fräschare om det var en man som tagit det greppet istället. Nu blev det två steg fram och ett tillbaka, om jag ska vara snäll.

Och återigen, detta är inget mot Thérese eller hennes blogg. Den kan bli tokbra, vad vet jag. Det hoppas jag.  

Jag fick hem gratisprov på bindor/trosskydd i veckan. Sådana varor brukar ju alltid försöka skryta med att vara bäst på alla omöjliga sätt, så pass att alla ska glömma att deras produkter har något som helst med mens (äckligt och ohygieniskt, typ) att göra. Men den senaste produkten tog nog priset. Libresse har börjat stoppa in vitaminer i sina bindor/troskydd. 

Skulle de försöka få in något den vägen skulle det väl vara bättre med inbyggda värktabletter. Eller kanske choklad, det brukar ju alla få cravings efter.

Lite samma lika som strumpbyxor behandlade med Aloe Vera känns det. Fast nä, det kändes faktiskt vettigare.

Jag vet inte riktigt vad jag tänker om detta med Halal-tv. Spontant kan jag tycka att det är ett ganska så intressant grepp. Men vad är grejen med att Carl Hamilton blev så toksur på detta med den uteblivna handskakningen?

Jag kan förstå att man kan bli lite ställd, och jag skulle verkligen förstå om det var en medveten markering i stil med "jag vill inte alls hälsa på dig". Men om man väljer just att hälsa, men på ett annat sätt, hur kan man då bli så fruktansvärt kränkt och arg? Och mena att man inte kan vara riktig svensk utan att skaka hand.

Jag blir så förvånad när jag hör hans resonemang, även om jag är skeptisk till smygupptagningar. Konstigt nog så är ljudklippet som jag lyssnade på för en kvart sedan bortplockat, men kanske att det går att hitta här någonstans.

Gårdagens nätverkande går jag fortfarande igång på. Förstår ni vilka fantastiska kvinnor jag har i min närmsta krets? Så kloka och roliga. Kvinnor som jag inte visste att jag hade så nära mig när jag som nykläckt 20-åring kände mig så ensam som kristen feminist.

ÅsaD och Steph har berört detta med frågan om vad som är bra med att vara kvinna egentligen. ÅsaD valde att vända på frågan, och det känns ju sunt. Vad det innebär att vara just jag är väl det som räknas mest.

Ska jag dra till med något både vidare och snävare så tjingar jag för att a: som kvinna är jag Guds avbild och b: systerskapet med andra kvinnor.

Ett sidorspår: Gud moder. Smaka på de orden. Plötsligt fick Gud ett kön, eller hur? Gud fader däremot ses som neutralt. Normativt tänkande kanske, någon?

Kvällen har tillbringats med kvinnor av den bästa sorten. Vi har startat ett nätverk/studiegrupp/kalla det vad du vill där det genomgående temat är att prata om kvinnor-män-samhälle/genus/feminism/kalla det vad du vill. I vilket fall behövligt och intressant.

Och på tal om det fick jag idag en inbjudan till en tjejkväll i Handelsbankens regi. Vi skulle få prata pensionssparande, äta smörgås och sedan avsluta kvällen med poweryoga. Jamen tjena vilken kombination.  

Det har skrivits en del om hur Centerpartiet helt sonika tog Stockholm Business Regions logga, tryckte dit ett "green" mitt i och sedan använde den. Det ryktas även om att man tänkte använda den i en stor annonskampanj, allt enligt Politikerbloggen. Man kunde tycka att ett politiskt parti visste bättre än så.

Men citaten av Centerpartiets Stockholmsordförande Per Ankersjö tar ändå priset: "Nej, men vi har inte riktigt resurserna som krävs för att ta fram egna logotyper".

Bra att veta när det är ok att sno andras loggor, enligt ett regeringsparti.

Idag såg jag att Amnesty var ute och medlemsvärvade. Gott så. Men hur strategiskt kändes det att man placerat sig precis mellan tvärbanan och pendeltåget, där mest folk som dedikerat är på väg någonstans går och som dessutom oftast har bråttom?

I och för sig så kan ju det vara ett utslag av att använda sig av avlönade värvare. Kanske tänker man inte fullt lika strategiskt om man mest värvar som vilket annat jobb som helst? Kanske att man t o m kan tycka att det är lite skönt att folk inte har tid att stanna?

Försäkringskassans filmsnutt som går som tv-reklam är väldigt snygg:

När jag som ung vuxen läste i tidningen Trots allt att Elanie Storkey, engelsk kristen genusvetare med flera ypperliga böcker författade, menade att Jesus var feminist, var det inte ett särskilt provocerande budskap för mig. Tyvärr så lärde jag mig ganska kvickt att alla inte tyckte som jag.

Lite senare dök jag på Per-Axel Sverker, teologie doktor, som jag fick förmånen att ha som ideell mentor i mitt d-uppsatsskrivande, men sedan även som vän. Han har skrivit den eminenta och i ämnet tongivande uppsatsen "Man och kvinna som Guds avbild".

När jag hittade det här halsbandet i Australien var jag så klart tvungen att köpa det. Korset är främst, som det ska vara, men konsekvensen av korset är frihet. Därför är feminismen för mig fortfarande något självklart, för korset och innebörden av det har ju inte ändrats. 

Jag känner till många exempel där kristna i andra länder får koda sin e-post för att inte fastna i regimens filter över otillåtna åsikter. Hur man hela tiden måste bli mer och mer uppfinningsrik för att inte bli avslöjad. Och hur detta ändå inte alltid hjälper, hur man kidnappas, torteras och mördas. Jo tack, det händer fortfarande, och det händer med vänner till oss eller till våra vänner.

Nu har vi inte riktigt det scenariot i Sverige, även om det är en viktigt fråga kring integritet långt innan det går så långt som jag beskrev ovan. Men att föra in själva verktyget för denna typ av bevakning känns inte särskilt bra när man vet vad det i teorin kan göra.  Det är dessutom naivt att tro att trygga Sverige aldrig kan ändras på något sätt.

DN har en stor artikelserie om FRA och FRA-lagen

Och så finns sajten Stoppa FRA-lagen

Så var det nationaldag som dessutom nu också är helgdag, och då ska det ju firas lite mer eller. Det känns som att det är ganska pk-korrekt att dissa nationaldagen och ställa sig över det, att tycka att det är lite svenne-banan så där.

Men samtidigt, det känns lite fabricerat att först nu göra det till en helgdag. Eminenta Julia skriver om hur hon tycker att Pingsten trumfar nationaldagen, vilket jag kan hålla med om. Och inte heller jag är så mycket för flaggviftande och monarki (läs: inte alls), som det ju så ofta faller tillbaka på - bara en sådan sak som att Förenade monarkisterna (hemsidan är trasig så jag länkar inte) annonserade i Dagen igår om just nationaldagen.

Jag tycker fortfarande att midsommar redan känns som den riktga svenska nationaldagen, minus allt fylleri förstås. När midsommar är som bäst är det svensk idyll i kubik.  

Jag känner mest ett jaha inför nationaldagen, men tycker att lediga dagar är bra. Mer djuplodande än så blir det inte.

På min brevlåda står det att jag inte vill ha reklam, men likväl låg det en folder från Sverigedemokraterna när jag kom hem från träningen. Det finns så mycket att bli arg över med dem. Först så är det en ful folder. Sedan så har de i princip gjort en modifierad rip-off på Kd:s blomma tycker jag. Och då har vi inte ens kommit till innehållet än.

På baksidan av foldern där deras åsikter ska redogöras i korthet kan man bland annat läsa detta: "Invandrare som ej accepterar svenska normer och levnadsregler får återvända."

Var ska man börja med ett sådant påstående? Vilka normer och levnadsregler? Vem ska bestämma det? Om jag som svensk inte följer dessa normer och levnadsregler, vart ska jag ta vägen? Och vadå "får" återvända, det känns språkligt lika fel som att skriva "chansen för svält är stor".

"Den traditionsbärande kulturen stärks." Återigen: Vadå? Vilken? Och om jag inte klarar testet för att vara tillräckligt svenskt kulturell, typ, vart ska jag då ta vägen?

Det är så skönt att hitta likasinnande. Julia och jag fann varandra över internet men har nu även träffast i verkliga livet, och det är sådana som hon som fortsätter att ge en hopp om livet. Läs hennes eminenta debattinlägg kring undervisning om stereotypa könsroller i församlingar. Jag har sagt det förut, man har ett oerhört ansvar när man står som förebild för unga vuxna. Och nej, det är ingen liten fråga ute i periferin, det handlar om grunden till alltihop.

Mina vänner Christian & Elina blev för några månader sedan föräldrar till en flicka. När jag träffade dem senast minns jag inte om det var jag som formulerade frågan så, men på något sätt kom vi in på om hon var snäll. Då sade den kloka Elina att hon inte ville kalla henne "snäll" utan hellre "lättsam" - hon blir ju inte dum även om hon skulle vara mindre lätt att ha att göra med. Och dessutom är det ju klokt att undvika den klassiska fällan snäll flicka, tuff grabb. Bra där!

Läs de här raderna från SvD:

"Häkten och arrester har varit fulla med berusade människor. Men inga riktigt allvarliga fall av misshandel har rapporterats.

Flera våldtäkter har förekommit bland annat i Lund och i Göteborg."

Det känns lite klumpigt, vad är en våldtäkt om inte ett allvarligt fall av misshandel, även om det kanske inte kategoriseras så?

Valborg här hemma firades (nåja) för övrigt ensam med en tallrik makaronvälling, Ramlösa och lite oliver samt tv-serier. En kväll helt i min smak, förutom att Nicklas jobbade. Men i övrigt är jag inte mycket för Valborg.

Rent tekniskt vann jag även månadens tävling, Nicklas fick ett sms från mig kl 00.00, men jag har inte fått någon bekräftelse på hans nederlag ännu.