plastjesus & jag

Jo, det blev ett visionsmöte. Och efter det har det varit både fullt upp och behov av vila, nästan på en och samma gång. Men det var ett möte i söndags. Och oj vad skönt det kändes.

Vi kom till lokalen som vi hyrt klockan 11. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte var lite nervös. Men så klart, jag är ju lite av en orolig själ, även om den där oron är på en så mycket lägre nivå nu för tiden.

Så vi började plocka i ordning. Rigga el utifrån att trefasen förblev inlåst för oss. Testa ljud, hänga backdrops.

Sedan blev klockan strax innan tre och folk började droppa in. Vi minglade runt till musik ett tag, tills bandet gick upp på scen och spelade "Beautiful Day". Jag och Nicklas hälsade välkommen, sedan en sång till.

Så var det dags för vår presentation, när jag och Nicklas skulle berätta om varför. Hur. Vad som är tanken med framtiden. Vi pratade på i kanske en kvart, tjugo minuter, sedan bandet igen. Så lite praktisk info, och sedan schyst fika och fortsatt mingel.

Ganska så casual om jag får säga det själv, med runt 50 personer där.

Det kändes bra, och det kändes stort. Jag märker att jag har lite svårt att skriva om det, bara en sådan sak som att det här inlägget har dröjt. Men det var verkligen ett stort kliv för oss, att bli formellt publika. Det är mycket att ta på våra axlar - vi var drygt tretton personer som stod bakom detta. Några av de mest fantastiska människor jag har träffat. Så jo, det var bra, bättre än bra. Och stort i all sin småskalighet. Men inte helt utan att kännas..utlämnat. Vara beredd på att bli bedömd. Men tjena, det är värt det!

Nästa gång blir den 6 december klockan tre, samma lokal. Fast innan dess kan man om man vill följa med på årets sista grill ute på Lida - vi bjuder på varmt att dricka men halsdukar får du stå för själv. 12.30 på Lida eller buss 721 som går 12 sharp från Tullinge station. Kom!

Jag är lite orolig och nervös, därför städar jag. Det lugnar alltid. Plocka i ordning i sitt hus så att det är ordning någonstans.

Orsaken till den här nervositeten är det där visonsmötet som jag har tjatat om som går av stapeln på söndag. Som den där kyrkan som jag har tjatat ännu mer ska hålla i. Vi ska ta klivet närmare att bli en kyrka på riktigt, börja definiera oss publikt.

Och för detta - satsning. Vi har bokat lokal. Bestämt fika. Repat in musik. Tryckt material. Köpt elektronik. Hyrt scen. Grejat backdrops. Ja ni vet. Fixat. Och så bjudit in folk och så allra mest, naturligtvis planerat vad och varför.

Man kan naturligtvis vara nervös för mindre. Stå på scen och grejer.

Men sedan finns det en dimension till. Vi ska bli en kyrka, så allt runt omkring till trots - det som betyder något är Gud. Att börja skapa en yta för att visa upp att det är ju det här som är grejen, det är det här som gör mitt liv och hur jag tror att det är till för alla. Och hur det måste, måste komma fram och ut.

Vem som helst kan väl fixa arrangemang - varför ska man gå på ännu ett. Men det här ska ju vara något mer. Vi vill visa på den där guden som inte släpper taget, och jag är nervös för att stå i vägen för allt det. Att det ska komma att handla om allt runtomkring - stativ som inte kommer, om låtlistorna synkar - när det handlar om dig och att du är älskad.

Nu måste jag fortsätta dammsuga. 

Ännu finns det några timmar kvar på helgen, och det är väldigt, väldigt skönt. Den har varit full, kanske inte så internsiv, men full.

I fredagseftermiddag åkte jag och Nicklas mot Bjärka-Säby för att vara med som talare under en helg. Jag är för all del van att tala inför folk, men allra mest i jobbsammanhang, så det här var nytt. Men oj så roligt, och väldigt givande och lärorikt för mig. Det är nästan lite läskigt att inse hur snabbt tiden rasslar iväg när det är en själv som talar. Det är inte svårt att bränna taltid.

I övrigt var det en helg av nya människor och stillhet. Några timmar på lördagen satte jag mig i ett av slottets bibliotek, tände en brasa och läste. Somnade lite. Och insåg att det inte alltid kan infinna sig samma känsla av ro i att vara ledig hemma, där det alltid finns något att göra. Här kunde jag bara kapitulera inför vilan.

Imorse åkte vi hemåt, och för mig var det bara att byta om och gå till gymmet för att för första gången i min långa träningshistoria få en introduktion. Bra för både kropp och motivation. Och så klockan tre var det dags för Tjugofyrakyrkan, vi gick igenom visionsmötet igen. Mycket som ska hända, mycket som ska klaffa. Så mycket som kommer bli så bra.

Vill man få ett hum om det som är den största grejen i mitt liv, det jag skriver om och det jag lägger så mycket tid och engagemang i - kom dit! Det vore så väldigt, väldigt roligt att få visa upp Tjugofyrakyrkan och berätta om vad vi vill. Restaurang Matmakarna på högskoleområdet vid Södertörns Högskola, på söndag klockan 15.

Bortsett från några optimistiska multi-taskings-setbacks (nämen lika bra att dubbla upp bagels-degen! Nämen lika bra att baka muffins under tiden! Nämen lika bra att tvätta! Nämen lika bra att städa badrummet! Nämen varför har jag inte haft tid att klä på eller fixa till mig?) så var gårdagens ett praktexempel på en bra dag.

Först klädbrunch hos lilla svägerskan med en blandning av folk som kände och inte kände varandra sedan tidigare. Återigen: så roligt att låta vänners vänner bekanta sig med varandra, och jag med dem! Lilla svägerskan höll hov i deras finfina kök med brunch, och sedan snokade vi igenom varandras kläder. Jag blev av med en del, kom hem med en del. Ett väldigt trevligt och oprententiöst koncept!

Efter det stannade jag kvar hos svägerskan och pratade på medan hon hängde tvätt. Kvalitetstid. Sedan hem och fixa, duscha, softa innan Nicklas kom hem och vi vid 22 gick till bror med svägerska igen för att dricka te och kolla på Iron Man. Marvel så klart, och det var schysst underhållning.

Idag blir det spelhäng hemma hos oss vid 15, ingen anmälan behövs, bara att droppa in. Ett typiskt bra koncept för en bra helg: vänner, vänner och så återigen vänner. Det blir så mycket kärlek av sådant, och kärlek är som bekant bra.

Låt oss idag börja en ny kalashelg - om jag lägger ut min här så kan fler hoppa på den tycker jag.

Ikväll kan jag i och för sig inte ta med lekkamrater då jag och Nicklas är ensam-bortbjudna. Det ska så klart bli nog så trevligt, så inget ont om det. Men ni andra kan ta igen det på lördag då mina kyrk-chicas med vänner har den numera berömda klädbrunchen, läs mer här och KOM!

Söndagen sedan ska fyllas med spel tänkte Tjugofyrakyrkan. Jag ser därför fram emot att köra minst ett seriöst race i Plump under en dedikerad spel- och hängeftermiddag hemma hos mig & Nicklas från klockslaget 15. I dare you. Ta med en kompis och snylta på snacks och trevligt sällskap.

Och när jag ändå kör på och promotar för fullt: Boka in den 1 november. Och signa upp dig på Tjugofyrakyrkans nyhetsbrev.

Nu har det där med hur-gör-kläder växt fram till något. Så nästa lördag, den 17:e, blir det klädbrunch här i Tullinge med mina kyrk-chicas och vänner. Vi ses runt klockan 11 hos Lina, sju hus från mig, och har med oss kläder, skor och liknande grejer som är schyssta men som inte används. Sedan äter vi bl.a. bagels som jag har tänkt att baka (jag kan!) medan vi spanar in vad de andra har haft med sig och som vi vill köpa av dem. Allt ska vara billigt men uppmärkt med namn och pris. Tänk 10-20-30-40-50 kronor. Typ.

Kom om du har grejer du vill bli av med, om din garderob ekar och du vill fynda på dig, eller om du bara vill ta en lördagsbrunch med bästa brudarna. Hör av dig till någon av oss eller lämna ett hejsan här i gästboken!

Jag skrev tidigare inför 2009 om hur jag ville att mitt liv mer skulle få handla om andra människor. Att öppna upp och ge plats. Något som för mig kändes ganska stort, som ett ordentligt kliv vidare. Jag har alltid varit mån om min ensamtid och dessutom inte alltid hittat viljan i det här med relationer. Inlägget som jag skrev då var en önskan efter viljan. Att vilja vilja.

Och så kom Tjugofyrakyrkan och jag blev förälder åt den. Och då inser man hur lite det i relationer handlar om att bara sitta och vänta på att det ska hända. Hur det handlar om mina initiativ, som i sin tur kan skapa en inställning. Att man kan göra sig beroende av andra människor på ett sätt som gör det hela så mycket mer spännande.

Ibland måste man bara börja agera utifrån det man vet är rätt, det man önskar, även om man själv i själ och hjärta inte riktigt är där än. Så var det iallafall för mig. Jag fick lära mig (och är fortfarande väldigt mycket inne i den processen) att ställa mig till socialt förfogande. Öppna upp genom att bjuda in. Och kolla här, det fungerar!

Ikväll ska vi över till två nygamla vänner på middag. Imorgon förmiddag blir det förmiddagskaffe inne i stan med vänner, och efter det ska systerson Sebastian firas av med familjebaluns. På kvällen är vi hembjudan på fotbollskväll till nya vänner. Och på söndag är träff med Tjugofyrakyrkan.

Det är mycket, men är det något jag vill lära mig att tänja på så är det just mina sociala gummiband. Jag vill inte vara exklusiv, jag vill inte ha min lilla krets och så inga fler.

Låt mig komma med en status-uppdatering: Det tog ett tag, men nu kan man nog säga att effekterna av att själv välja sin tid lite mer börjar ge resultat. Det där melankoliska - förlåt, det negativt melankoliska - har gett sig av. Gott så.

Så livet är fortfarande fullt upp, men inte för mycket. Det är mycket vänner, och jag vet inte om det finns så mycket bättre saker att lägga sin tid på. Man kunde naturligtvis skriva att det är mycket med Tjugofyrakyrkan, för det är det, men det är ju vänner om något.

Den första (OBS, ändrat datum!) november kommer att vara en vacker, spännande och säkert rätt nervös dag. Då kommer Tjugofyrakyrkan ha sin första offentliga grej. Inte en gudstjänst, men en samling där vi berättar om vilka vi är och vad vi vill. Vi kommer att ha en massa mer kanske man kan säga gudstjänstliknande grejer längre fram, men är du skraj och har lite fördomar om sådant kan du ändå lugnt komma den första november: vi tänker berätta om vilka vi är. Hur vi har tänkt, lite kort så där. Spela schysst musik och bjuda på fika. Och så återigen: alla dessa sköna människor. Som är to die for.

Mer info kommer så klart, men boka in redan nu: första november. Ute i söderbetongen.

Det finns många stora, moderna kyrkor med många medlemmar. I USA. Inte så många i Europa, där vi som bekant har en lite annorlunda kultur på den fronten. Här I Europa är det inte så vanligt att vi går till kyrkan bara för att. Därför är det extra intressant att på närmare håll se en kyrka i Europa som har lyckats växa och bidra med något relevant i samhället.

Vi är alltså på konferens, jag och Nicklas. I Bradford, utanför Leeds, som sannerligen inte är någon medelklassborgerlig välbärgad stad, den är ruffig, fattig och präglas av många etniska slitningar. Överallt ser vi igenbommade butiker och "To Rent"-skyltar. Mitt i allt detta finns Abundant Life Ministries, en kyrka som jag i mångt och mycket imponeras av. Den är modern och vill kommunicera på ett relevant sätt för en yngre generation och fokuserar på ett enkelt budskap om en enkel tro: du är älskad av Gud och det vill vi visa dig, precis som du är. De jobbar mycket med multimedia, och delar bl.a ut den här trailern som dvd till de som är nyfikna på vad kyrkan är.

Dessutom så är en av församlingsledarna en kvinna, och att det skapar credd hos mig behöver jag väl knappast nämna.

Visst finns det detaljer som jag inte skulle välja. Sådant som jag inte håller med om. Men att utifrån det skala bort ett helt koncept och inte erkänna att de faktiskt kommit en bra bit på vägen, så småaktig tycker jag inte att man får vara, även om jag tycker att den inställningen är rätt vanlig i Sverige.

Allt kan inte passa alla, och så kommer det även vara med Tjugofyrakyrkan. Alltid kommer det att finnas något som några kommer att störa sig på, men det är smällar man får ta när man håller på att bygga världens bästa kyrka.*

* Och till mina kyrkliga vänner som stör sig på att jag skriver "världens bästa". Så här är det: Kyrkan är vår baby. Sina barn får man kalla världens bästa utan att någon för den sakens skull tror att man nedvärderar alla andras ungar. Så enkelt är det.

Den där klyschan med att det är mycket nu. Jag är lite allergisk mot den, det blir lätt en skrytfaktor. Idag är det som lite fint att säga att det är mycket nu. Att det har varit fullt upp på jobbet. Att man är trött och sliten. Jag vet att det allt som oftast är så för många och mig inkluderad, men jag tycker inte att det borde vara så, och det borde definitivt inte vara något att skryta med (och detta riktar jag allra mest till mig själv). 

Det borde vara fint och eftersträvansvärt att säga att det går bra på jobbet, att det är lagomt mycket. Alla chefer borde vara som min chef, som bannar en om man jobbar för mycket eller inte går hem i tid.

Den här helgen har varit småtung stundtals. Jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att det är lite själslig växtvärk. Det är mycket nytt som ska in, i och med detta med kyrkan. Ett ledarskap som är nytt på en nivå för mig, speciellt den delen som handlar om att jag och Nicklas tillsammans ska dela och ta vara på det som är våra respektive styrkor.

Att vara med kyrka gör oss dessutom mer eller mindre alltid redo, det finns alltid något som behöver planeras. För att inte tala om alla människor som vi så gärna vill träffa.  Orättvist nog kan jag tycka så följer det inte med någon extra tid i det paketet.

Så nu är jag trött, fast mest på insidan. Så då tänkte jag att en monsterfilm kanske kunde sitta bra som botemedel. Det brukar ju göra det.

Gissa vad Tjugofyrakyrkan ska göra på söndag? Vi tänkte hänga. You heard me!

Denna gång ska vi tillbringa söndagseftermiddagen på Café Kajkanten i Tullinge. Kanske med en kortlek eller så. Där kan man dricka Johan & Nyströms-kaffe, och det tänker jag göra. Och ibland får man två kokosbollar när man beställer en, bara så att det inte ska se så ensamt ut, bara en sådan sak.

Hit är man om möjligt ännu mer välkommen eftersom det är ett helt vanligt café, öppet för alla. Vi kommer vara där från 15 och framåt. Kom dit, vi är rätt trevliga faktiskt!

Vi är ju smådigitala, Tjugofyrakyrkan, även om jag hoppas på att vi ska bli det ännu mer. Men vi har ju still going strong Rymdhunden Lajka, en blogg jag skulle rekommendera vilken dag i veckan som helst eftersom den är väldigt fyndig och välskriven; Stephanies blogg Quo Vadis, fast den ligger lite i stå. Sedan har vi en up’n'coming, nämligen bloggen Laktosfritt - kristen laktosintolerant spelälskare -´som är Viktors blogg där spel har en stor plats.     

Nicklas finns på Twitter, och jag med but of course. Och även Lucas. Och så Rymdhunden i en liten men naggande god twitter-version känns bra att avsluta med.

Det är mycket med Tjugofyrakyrkan, och det ska väl knappast bli mindre med tiden heller. Än så länge samlas teamet på onsdagar för att se till att vi lägger en och samma grund vad gäller vision och värderingar, men förutom fortsatta öppna häng-tillfällen kommer vi i september att börja med smågrupper en till två gånger i månaden, dvs ett sätt att praktisera kyrka och vad vi vill att den ska vara i mindre grupper och på vardagar.

Fortfarande öppet för alla som vill, men till skillnad från häng-tillfällena ska man veta att här ingår bön och bibelprat. Fortfarande förutsättningslöst, det behövs inga förkunskaper, man måste inte ha läst Bibeln tidigare eller ens ha en tro, alla måste inte tycka samma lika, utan man är välkommen att bara vara med och fundera högt eller tyst. 

Här kommer det alltså att pratas om Gud och sånt, men tanken är också att i mindre sammanhang kunna lära känna varandra bättre, ta del av varandras liv och vardag. Glädjas åt det goda, göra något åt det ruttna och hjälpa till att bära varandras flyttkartonger, ungefär.  

Ett bra sätt att hålla sig a’ jour med Tjugofyrakyrkan är att signa upp sig på vårt nyhetsbrev. Do it!

På söndag smäller det igen, då grillar Tjugofyrakyrkan med vänner hemma hos oss. Förra gången bestod av massa mat, musik, spel och soffhäng. Vi var runt 20 stycken blandade själar som bara hade allmänt trevligt söndags-relax.

Vi säger att alla är välkomna, och menar det. Det är trevligt med något slags heads-up om att du kommer, men det funkar att bara droppa in också. 15:ish.

Fiffigt att ha ett sådant stort vardagsrum, får vi ibland höra när folk är hemma hos oss. Och det är det ju, fiffigt alltså, men det är också uträknat. När vi skulle renovera huset valde vi satsa på att kunna husera många människor i vårt hus och främst då vårt vardagsrum, så därför tog vid ned en vägg även om många tyckte att det var lite dumt att plocka bort ett rum.

Det är en myt det där med att allt kring vänskap och socialt liv ska funka så spontant och bara hända. Det kräver ibland lite insats, lite planering.  

Som igår. Tjugofyrakyrkan hade grillkväll hemma hos oss eftersom picknick börjar kännas lite kyligt. Folk hade med sig vänner och sedan grillade vi, spelade spel, pratade och allmänt hängde. Bästa sättet av häng, så totalt opretentiöst. Att lära känna vänners vänner är dessutom grejen, de har ju redan gått igenom en första check.

Vi har inte riktigt spikat vad och var det bli på söndag, men häng it is, klockan 15 som vanligt. Du är välkommen, som vanligt. Spana in Tjugofyrakyrkans sida för mer info närmare söndag.

Jag och Nicklas planerar vår höst, och för det krävs en whiteboard-tavla. En höst har många onsdagar och många söndagar. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på och försöker omsätta hur Tjugofyrakyrkan ska ta fler steg mot att bli offentlig, så där som man oftast tänker om en kyrka.

Vi får ofta frågan om var vi samlas, eller om vi bygger något, då vi säger att vi startar en kyrka. Men det är ju det som är grejen, kyrkan är ju vi. Förhoppningvis kommer vi bli fler och fler, men Tjugofyrakyrkan kommer aldrig vara en lokal, även om vi kommer att samlas i någon slags. Vi är kyrkan.

Hösten kommer att bli fascinerande - och väldigt fulltecknad.

Vi har i Tjugofyrakyrkan pratat om det där med att veta vad man tror på. Kunna omsätta det i ord på något sätt. Så här kommer en kanske inte teologiskt fullskalig och komplett precis, men ändå eget formulerad trosbekännelse:ish.

Jag tror på en Gud som gör verkligheten större, en Gud som jag tycker märks i liv och kärlek, i sådant som får en att känna något utanför sig självt. Jag tror på en personlig Gud som jag har upplevt i mitt eget och andras liv och som breddar även det som är jag, förhoppningsvis inte bara för mig utan också för andras skull. Jag tror på en Gud som kan förvandla och göra nytt, verkligen. 

Jag tror på att Gud ville människan, och att Gud älskar. Jag tror att kärlek som inte inbegriper ett val inte kan kallas kärlek. Jag tror att människan av egoism och dumhet valde bort Gud, ville klara sig själv och att Gud tillät och tillåter det. Jag tror det för att jag ser det i mitt eget liv, hur det finns ett mörker och att jag själv inte är tillräcklig nog i egen kraft för att göra eller vara det goda som jag egentligen vill. Jag tror att detta mörker skiljer oss från Gud - jag vet att det för egen del är nog för att Gud inte borde vilja ha med mig att göra. 

Jag tror att Gud genom Jesus valde att göra det som människan inte kan göra, ta hela konsekvensen av mörkret. Gud gick inte bara människan till mötes utan byggde hela rälsen, tåget, körde tåget till människan och gav henne en färdigköpt returbiljett och bad henne att stiga på för att kunna åka hem. Ok, bildligt alltså, men jag gillar tåg. Jag tror att Gud vill något bättre för och med oss, både här och sedan, och att det gäller alla. Jag tror också att det fortfarande är frivilligt och att människan behöver göra ett val och att det valet spelar roll.

Jag vet att det valet gör livet större och förvandlar.

Ibland kan man undra vad det är som händer, och kanske framför allt hur det kan vara möjligt. Jag har ju till och med publikt gått ut och sagt hur osocial jag är. För att sedan på en gräsmatta vid Södertörns högskola på söndagen efter en hellish vecka jobbmässigt, sjukt trött och dan likväl sitta där och åter igen socialisera. Och åter igen med människor som jag aldrig träffat. Och åter igen - trivas.

Det måste vara något med den där gräsmattan. Eller kanske med den där kyrkan. Det kanske handlar om att hitta rätt.

Det har alltså hänt, jag har spelat volleyboll med crew Tjugofyrakyrkan plus vänner. Det visade sig att posten som jag skrev innan var lite profetisk - visst gjorde jag bort mig. Jag tror att jag fick snubbelrekordet. Men som sagt, jag kan göra bort mig, det var det värt. Det var faktiskt oroväckande roligt.

I övrigt var det musik med nya musik-bazookan, kaffe på termos, grillning och många trevliga människor. Fem som jag inte träffat tidigare, och trots att jag inte tycker att det är särskilt lätt att lära känna nya människor var det enbart roligt.

Nästa söndag kör vi igen. Och söndagen efter det. Och söndagen efter det. Samma plats, gräsmattan vid Södertörns högskola. Samma tid, kl. 15. Blir det regn kör vi ändå, bara någon annanstans. Och jag säger det igen: alla är välkomna! Man måste inte ens spela volleyboll. Och gör vi det täcker jag upp rollen som pinsammast, så det är lugnt på alla fronter.

Det kan till och med vara värt att komma bara för att se mig halka runt, om man nu är lagd åt det hållet.  

Nu har Tjugofyrakyrkan genom Rymdhunden fått sin första profilprodukt. Det blev… en volleyboll! Jag undrar vad lilla svägerskan säger om det. Den är dock inte till salu men man får leka med den tillsammans med oss. Troligtvis redan på söndag (ok, tekniskt sett idag).

Men nu undrar vän av ordning: bollar och Lydia? Jag säger: Mjae, jag vet inte. Men å andra sidan är det rätt mycket jag kan tänka mig att göra för och med mitt crew. Bort mig och illa mig, t.ex.

Imorgon söndag ska vi återigen hänga, Le crew of Tjugofyrkakyrkan. Vi har uppgraderat oss med volleyboll och musik, och kommer vid dåligt väder fortfarande att ses, men bara göra något annat.

Kl 15, Södertörns högskola, den enda gröna ytan bland betongen. Alles välkomna.

I helgen hade Tjugofyrakyrkan all time high vad gäller trevlighet. Vi var ute på Stephs posha ställe på Tegelön i Skärgården. Ingen hafsig sommarstuga här inte, för vilka jag för övrigt har lite lätt fobi. Här fanns allt från massivt soldäck till SodaStream och husmöss.

Larvigt bra väder. Larvigt bra sällskap.

Vi har träffats i några månader nu och pratat värderingar, vision och så smått börjat med strategi, men helgen hade mer fokus på att lära känna varandra ännu bättre. Därför fick alla hålla en liten apell kring vilka de är och vad de tycker har definierat dem, och efter varje presentation fick vi andra ställa frågor. Om högt och lågt, verkligen. Det visade sig att i Tjugofyrakyrkan gillar man palt.

Och det var så galet vilka historier som kom fram. Inte galna historier (eh, jo, några, men det gjorde det bara ännu tuffare), men just detta att få ta del av, att alla öppnade upp sig. Det kanske låter corny, men stundtals var jag så sprickstolt och glad att jag blev lite blöt i ögonen. Alla dessa livsresor, strapatser, alla styrkor och framförallt all denna bredd.

Och de är mina, alla dessa människor! Mina kompanjoner och vänner att följas åt med ett bra tag hoppas jag. Tjugofyrakyrkan är redan världens bästa kyrka, men tanken är att vi ska växa till oss litegranna med tiden. Bliss.  

Jag spenderade några terminer på Södertörns högskola, jag tror att det var tre. Jag fick hålla till i baracker och höghus, ingen Moas båge här inte. Idag är skolan ett riktigt snyggt bygge i glas och betong, och jag är lite lagomt avis på de som är studenter nu.

Tjugofyrakyrkan är och kommer att vara en förortskyrka. Vi trivs i betongen och i skogen, ungefär. Så på söndag tänkte vi chilla vid högskolan, för det finns faktiskt en dedikerad gräsmatta där. Kolla själv:

Bilden står Hanna333 för via Wikipedia.

Man tar bara pendeltåget till Flemingsberg så ligger betongen och gräset precis där. Lätt, jättelätt. Kom och spana in ett grymt ställe, och så oss. Tre:ish. Häng:ish.

Om någon nu skulle ha missat det: det är roligt att skratta. Ikväll hade Tjugofyrakyrkan-to-be ännu en onsdagskväll av prat, men eftersom det är röd dag imorgon kunde vi fortsätta in i casual-mode. Det blev Pictionary och mitt lag vann nästan. Jag hörde buttert muttrande av folk som härledde mitt lags winning streak till vårt bloggande (det var jag, Sandra och så en rymdhund). Tja, varför inte? Kommunikation som kommunkation.

På söndag ska vi med vänner hänga i Rålambshovsparken om det är väder för det. Kom runt 13.30-ish! Alla är välkomna, vi ska ägna oss åt den ädla konsten att chilla. Kom och spana in bästa gänget som jag skryter så mycket om. Och ät en bulle eller så med oss.  

Igår var det dags för Tjugofyrakyrkan att träffas igen och planera framtiden. Jepp, nu heter vi så! Och vi har en blogg där det än så länge bara är Nicklas som skriver. Men jag tänker inte lämna Plastjesus, jag får se om det kommer kännas vettigt att yngla av sig inlägg där i framtiden också.

Och om någon undrar om namnet - vi vill vara kyrka dygnet runt. En vardagskyrka. En kyrka som är en naturlig del av våra liv, inte en lokal eller något som är begränsat till söndagar. Vi tror på att dela livet med varandra. Vissa delar av att dela livet kommer utspela sig under gudstjänstformer-ish, men hur många procent av livet blir det? Inte så många, ska vi se till.

Dagen efter dagen till ära bjöds jag på tårta, och naturligtvis inte vilken tårta som helst, utan en svart och röd. Svart av smälta Käck (Numera Kick, men Käck i våra hjärtan) som topping, och så dekorerad med röda hjärtan. Lite svår att skära (Käcken som stelnat var seg och hård) men god!

Jag och Nicklas har under ett antal veckor talat om värderingar och vision, nu var det dags för teamet att börja presentera hur de har tolkat det vi sagt och tillsammans pratat om. Igår var det Maria, Christine och Hjalmar som fick hålla låda. De var grymma och jag kände mig -IGEN- så stolt över att få tillhöra detta team. För att inte tala om hur roligt det är att hänga med dessa galna människor.

Det måste vara något med yrkesmajoritets-kombinationen - dataspelsutvecklare (2 st) och förskolelärare (4 st - två tjejer och två killar, vi kör genusmedvetenhet rakt av :)) som ger en lagomt extrem blandning tillsammans med resten av oss.  

På Uniteds konferens kunde man välja lunchseminarier. Jag och Nicklas valde de som riktade sig till församlingsledare.

Det var ganska mycket folk där, hyfsat jämn könsfördelning, och det började med en presentationsrunda. Kanske 80% av de som var där var där som par, och av alla där var det två kvinnor som ställde sig upp och öppnade munnen. Två. I övrigt var det alltså en man/mannen i det eventuella paret som presenterade dem båda. I en del av fallen ställde sig inte ens kvinnan upp tillsammans med mannen.

En av de två kvinnorna som öppnade munnen var jag.

Och det låter väl snyggt. Jag skulle gärna brösta upp mig av att vara en av dem, men nu var det så att Nicklas inte hade hunnit komma in och sätta sig när rundan gick. Jag kan inte lova att det hade varit så annars. Jag hade ställt mig upp, men risken är rätt stor att jag hade låtit Nicklas hålla låda för oss.   

Jag kallar mig feminist. Jag är hyfsat bevandrad i genus-teoriken. Men jag är också ganska försiktig, speciellt i nya sammanhang. Även jag faller lätt in i klichéer och har ibland svårt att få teori och praktik att leva ihop. I dessa sammanhang är jag dessutom van att vara en respektive till någon som har mångårig erfarenhet. Nu ska vi istället dela.

Ibland, ganska ofta, måste man ta och utmana inte bara rådande system i teorin, snacka går ju, men även i praktiken, utmana sin egen personlighet för att driva saker i rätt riktning. Det räcker inte alltid med att gömma sig bakom ett "men så här är jag".

Det finns kvinnliga församlingsledare i Sveriges frikyrkor - glädjande nog har en av Sveriges största frikyrka nu också en - men hur många procent av alla församlingsledare är kvinnor, vad kan det vara? Ens tio procent?

Och nu är jag en av dem. Nog så för en kyrka som håller på att bli, men likväl. Det känns onekligen som att det förpliktigar.

Ok, jag försökte skriva ett fint inlägg om helgen som helhet, konferensen och resan, men allt som kommer ut blir bara trist och floskler. Jag ska dyka ned i några specifika punkter sedan. 

Men get this: Jag är så sjukt glad över det team som jag får bygga kyrka med. Det är människor som jag blir glad bara av att tänka på. Olika egenskaper och personligheter, alla grymma. Om man kan vara kär i ett kollektiv så är jag det, definitivt.

Hemma igen från Malmö och jag har haft bloggabstinens. Bara därför kommer väl inget att komma ut när jag väl får tillfälle. Det har varit sådant som hur tre nätter på vandrarhem kan vara pure bliss, hur McDonalds kan vara bästa stället och hur jag fick hänga med bästa teamet någonsin.  

Men först nu ikväll: Woven Hand på Debaser. Trots att jag är så trött kan jag ändå inte annat än tok-se fram emot detta. Äntligen ska jag få höra mannen och bandet som i princip har tonsatt ett helt soundtrack för mitt liv.

Idag var det nästintill heldag med kyrkan-to-be, vi samlades mellan 12-17. För första gången firade vi nattvard hemma i vårt vardagsrum, en stark och fin proklamation om att vi är ett tillsammans.

Men efter det var jag trött. Jag behöver verkligen min ensamtid. Så när Nicklas åkte till Eskilstuna för att spela ishockey satte jag mig i Chandler-fåtöljen och kollade på Twilight (jag struntar i att köra lite taskiga vampyr-nattvard-skämt här). Snacka om tonårskärlek i kubik! Jag blev sjutton-år-nostalgisk. Och eftersom jag är svag för high school och vampyrer funkade det för mig, även om det stundtals var lite pinsamma dialoger.

Och om man bortser från att filmens bad guys var pinsamma till sista sucken. Jag menar, hästsvans, kisande ögon och huvudet på sned, som tillsammans med ett framskjutande hakparti skulle få oss att se Brad Pitt ur Höstlegender framför oss? Och till råge på allt: bar underÖVERkropp under skinnjacka? Har vi inte kommit längre?

Imorse ägde alltså det famösa planeringsmötet mellan Hr & Fr Mörling rum. Det låter kanske corny, men både jag och Nicklas fungerar bäst om vi får planera ordentligt och känna att vi har koll på vad som egentligen händer. Har man inte det kan man ju inte heller se till att det blir lite mer som man vill. Så därför: Hotellfrukost med medhavd dator och tre timmar senare i en då helt öde matsal hade vi a: planerat morgondagen samt de närmsta tre månaderna med aktiviteter kring kyrkan-to-be, och b: insett att under de tre närmsta månaderna är de flesta av våra helger redan inbokade. Och eftersom man mest är trött på fredagskvällarna (vi är ju trots allt över 30) och Nicklas spelar bandy vissa dagar ger det oss… tisdagar att göra annat tillsammans på. Vilket jag hoppas ska bli till att träffa vänner, befintliga och to-be. Jag har t.ex. varit pinsamt trist med våra trevliga grannar - stressad och ospontan - vilket lett till att vi mest brevlåde-pratat i typ fem år. Sådant går väl inte för sig. Fast det är klart, så värst spontan vet väl alla som känner mig att jag knappast kommer att bli för det. —- Jomen! Och igårkväll rensade vi ett av våra förråd. Lägg ihop det med att planera sina liv på en lördagsförmiddag och att jag nu måste plugga - darn vilken partypingla jag är! Nicklas är ju åtminstone på företagsfest med sina fellow-färdtjänstförare, hrm.

Via Deeped klickar jag mig vidare till Fattigbloggen, som handlar om att journalisten Jessica Ritzén ska leva på socialbidrag i en månad. Jag påminns om hur det var att leva på bidragdelen från CSN och lite helgjobb kombinerat med de småpengar Nicklas fick från lumpen, det var väldigt skralt (jag tror att vi tillsammans hade runt 5-6000 kronor i månaden att leva på) men hey - det var självalt. Vi hade kunnat plussa upp med lån från CSN, och framförallt så hade vi ett skyddsnät som stavades familj, föräldrar som kunde skjuta till ett åkkort eller några rikskuponger.

Vilken milsvid skillnad mot att hela tiden leva med det där hängades över en, som 379 000 människor i Sverige gör.

Det är lite skämsigt att påminnas om hur bra man har det och som Jessica skriver, att det faktiskt för många handlar om att inte kunna avvara en 50-lapp.

På onsdag ska jag säga något om kyrka och ansvar. Jag tror att människor måste börja ta mer ansvar för varandra, på många olika nivåer och områden.

Vi har börjat samla kyrkan-to-be här hemma hos oss. Jag har inte skrivit så mycket om det än här, för på något sätt känns det lite skört. Inte som i bräckligt, men som i nytt, vackert. Som att det är lite för bra. Och med det kom även insikten om ansvaret, även om det så klart är något vi är och gör tillsammans.

För det är fantastiska människor, och det är stora tankar om det enkla som föds fram. Det är början på ett kanske livslångt engagemang med en ny slags familj. Jamen, jag tycker att det kan få låta lite pretentiöst! Det är ju så det känns när de kommer in och sätter sig i våra soffor, alla dessa människor som jag får börja den här resan med.