plastjesus & jag

Jo, det blev ett visionsmöte. Och efter det har det varit både fullt upp och behov av vila, nästan på en och samma gång. Men det var ett möte i söndags. Och oj vad skönt det kändes.

Vi kom till lokalen som vi hyrt klockan 11. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte var lite nervös. Men så klart, jag är ju lite av en orolig själ, även om den där oron är på en så mycket lägre nivå nu för tiden.

Så vi började plocka i ordning. Rigga el utifrån att trefasen förblev inlåst för oss. Testa ljud, hänga backdrops.

Sedan blev klockan strax innan tre och folk började droppa in. Vi minglade runt till musik ett tag, tills bandet gick upp på scen och spelade "Beautiful Day". Jag och Nicklas hälsade välkommen, sedan en sång till.

Så var det dags för vår presentation, när jag och Nicklas skulle berätta om varför. Hur. Vad som är tanken med framtiden. Vi pratade på i kanske en kvart, tjugo minuter, sedan bandet igen. Så lite praktisk info, och sedan schyst fika och fortsatt mingel.

Ganska så casual om jag får säga det själv, med runt 50 personer där.

Det kändes bra, och det kändes stort. Jag märker att jag har lite svårt att skriva om det, bara en sådan sak som att det här inlägget har dröjt. Men det var verkligen ett stort kliv för oss, att bli formellt publika. Det är mycket att ta på våra axlar - vi var drygt tretton personer som stod bakom detta. Några av de mest fantastiska människor jag har träffat. Så jo, det var bra, bättre än bra. Och stort i all sin småskalighet. Men inte helt utan att kännas..utlämnat. Vara beredd på att bli bedömd. Men tjena, det är värt det!

Nästa gång blir den 6 december klockan tre, samma lokal. Fast innan dess kan man om man vill följa med på årets sista grill ute på Lida - vi bjuder på varmt att dricka men halsdukar får du stå för själv. 12.30 på Lida eller buss 721 som går 12 sharp från Tullinge station. Kom!

Jag är lite orolig och nervös, därför städar jag. Det lugnar alltid. Plocka i ordning i sitt hus så att det är ordning någonstans.

Orsaken till den här nervositeten är det där visonsmötet som jag har tjatat om som går av stapeln på söndag. Som den där kyrkan som jag har tjatat ännu mer ska hålla i. Vi ska ta klivet närmare att bli en kyrka på riktigt, börja definiera oss publikt.

Och för detta - satsning. Vi har bokat lokal. Bestämt fika. Repat in musik. Tryckt material. Köpt elektronik. Hyrt scen. Grejat backdrops. Ja ni vet. Fixat. Och så bjudit in folk och så allra mest, naturligtvis planerat vad och varför.

Man kan naturligtvis vara nervös för mindre. Stå på scen och grejer.

Men sedan finns det en dimension till. Vi ska bli en kyrka, så allt runt omkring till trots - det som betyder något är Gud. Att börja skapa en yta för att visa upp att det är ju det här som är grejen, det är det här som gör mitt liv och hur jag tror att det är till för alla. Och hur det måste, måste komma fram och ut.

Vem som helst kan väl fixa arrangemang - varför ska man gå på ännu ett. Men det här ska ju vara något mer. Vi vill visa på den där guden som inte släpper taget, och jag är nervös för att stå i vägen för allt det. Att det ska komma att handla om allt runtomkring - stativ som inte kommer, om låtlistorna synkar - när det handlar om dig och att du är älskad.

Nu måste jag fortsätta dammsuga. 

Ännu finns det några timmar kvar på helgen, och det är väldigt, väldigt skönt. Den har varit full, kanske inte så internsiv, men full.

I fredagseftermiddag åkte jag och Nicklas mot Bjärka-Säby för att vara med som talare under en helg. Jag är för all del van att tala inför folk, men allra mest i jobbsammanhang, så det här var nytt. Men oj så roligt, och väldigt givande och lärorikt för mig. Det är nästan lite läskigt att inse hur snabbt tiden rasslar iväg när det är en själv som talar. Det är inte svårt att bränna taltid.

I övrigt var det en helg av nya människor och stillhet. Några timmar på lördagen satte jag mig i ett av slottets bibliotek, tände en brasa och läste. Somnade lite. Och insåg att det inte alltid kan infinna sig samma känsla av ro i att vara ledig hemma, där det alltid finns något att göra. Här kunde jag bara kapitulera inför vilan.

Imorse åkte vi hemåt, och för mig var det bara att byta om och gå till gymmet för att för första gången i min långa träningshistoria få en introduktion. Bra för både kropp och motivation. Och så klockan tre var det dags för Tjugofyrakyrkan, vi gick igenom visionsmötet igen. Mycket som ska hända, mycket som ska klaffa. Så mycket som kommer bli så bra.

Vill man få ett hum om det som är den största grejen i mitt liv, det jag skriver om och det jag lägger så mycket tid och engagemang i - kom dit! Det vore så väldigt, väldigt roligt att få visa upp Tjugofyrakyrkan och berätta om vad vi vill. Restaurang Matmakarna på högskoleområdet vid Södertörns Högskola, på söndag klockan 15.

Det finns många stora, moderna kyrkor med många medlemmar. I USA. Inte så många i Europa, där vi som bekant har en lite annorlunda kultur på den fronten. Här I Europa är det inte så vanligt att vi går till kyrkan bara för att. Därför är det extra intressant att på närmare håll se en kyrka i Europa som har lyckats växa och bidra med något relevant i samhället.

Vi är alltså på konferens, jag och Nicklas. I Bradford, utanför Leeds, som sannerligen inte är någon medelklassborgerlig välbärgad stad, den är ruffig, fattig och präglas av många etniska slitningar. Överallt ser vi igenbommade butiker och "To Rent"-skyltar. Mitt i allt detta finns Abundant Life Ministries, en kyrka som jag i mångt och mycket imponeras av. Den är modern och vill kommunicera på ett relevant sätt för en yngre generation och fokuserar på ett enkelt budskap om en enkel tro: du är älskad av Gud och det vill vi visa dig, precis som du är. De jobbar mycket med multimedia, och delar bl.a ut den här trailern som dvd till de som är nyfikna på vad kyrkan är.

Dessutom så är en av församlingsledarna en kvinna, och att det skapar credd hos mig behöver jag väl knappast nämna.

Visst finns det detaljer som jag inte skulle välja. Sådant som jag inte håller med om. Men att utifrån det skala bort ett helt koncept och inte erkänna att de faktiskt kommit en bra bit på vägen, så småaktig tycker jag inte att man får vara, även om jag tycker att den inställningen är rätt vanlig i Sverige.

Allt kan inte passa alla, och så kommer det även vara med Tjugofyrakyrkan. Alltid kommer det att finnas något som några kommer att störa sig på, men det är smällar man får ta när man håller på att bygga världens bästa kyrka.*

* Och till mina kyrkliga vänner som stör sig på att jag skriver "världens bästa". Så här är det: Kyrkan är vår baby. Sina barn får man kalla världens bästa utan att någon för den sakens skull tror att man nedvärderar alla andras ungar. Så enkelt är det.

Idag med posten så kom äntligen mina kursböcker. Och här har kursledaren tänkt till lite extra och valt böcker som plockar upp varandra i färgmatchning. Det tycker jag att man ska ha cred för.

Jag och Nicklas planerar vår höst, och för det krävs en whiteboard-tavla. En höst har många onsdagar och många söndagar. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på och försöker omsätta hur Tjugofyrakyrkan ska ta fler steg mot att bli offentlig, så där som man oftast tänker om en kyrka.

Vi får ofta frågan om var vi samlas, eller om vi bygger något, då vi säger att vi startar en kyrka. Men det är ju det som är grejen, kyrkan är ju vi. Förhoppningvis kommer vi bli fler och fler, men Tjugofyrakyrkan kommer aldrig vara en lokal, även om vi kommer att samlas i någon slags. Vi är kyrkan.

Hösten kommer att bli fascinerande - och väldigt fulltecknad.

Vi har i Tjugofyrakyrkan pratat om det där med att veta vad man tror på. Kunna omsätta det i ord på något sätt. Så här kommer en kanske inte teologiskt fullskalig och komplett precis, men ändå eget formulerad trosbekännelse:ish.

Jag tror på en Gud som gör verkligheten större, en Gud som jag tycker märks i liv och kärlek, i sådant som får en att känna något utanför sig självt. Jag tror på en personlig Gud som jag har upplevt i mitt eget och andras liv och som breddar även det som är jag, förhoppningsvis inte bara för mig utan också för andras skull. Jag tror på en Gud som kan förvandla och göra nytt, verkligen. 

Jag tror på att Gud ville människan, och att Gud älskar. Jag tror att kärlek som inte inbegriper ett val inte kan kallas kärlek. Jag tror att människan av egoism och dumhet valde bort Gud, ville klara sig själv och att Gud tillät och tillåter det. Jag tror det för att jag ser det i mitt eget liv, hur det finns ett mörker och att jag själv inte är tillräcklig nog i egen kraft för att göra eller vara det goda som jag egentligen vill. Jag tror att detta mörker skiljer oss från Gud - jag vet att det för egen del är nog för att Gud inte borde vilja ha med mig att göra. 

Jag tror att Gud genom Jesus valde att göra det som människan inte kan göra, ta hela konsekvensen av mörkret. Gud gick inte bara människan till mötes utan byggde hela rälsen, tåget, körde tåget till människan och gav henne en färdigköpt returbiljett och bad henne att stiga på för att kunna åka hem. Ok, bildligt alltså, men jag gillar tåg. Jag tror att Gud vill något bättre för och med oss, både här och sedan, och att det gäller alla. Jag tror också att det fortfarande är frivilligt och att människan behöver göra ett val och att det valet spelar roll.

Jag vet att det valet gör livet större och förvandlar.

I helgen hade Tjugofyrakyrkan all time high vad gäller trevlighet. Vi var ute på Stephs posha ställe på Tegelön i Skärgården. Ingen hafsig sommarstuga här inte, för vilka jag för övrigt har lite lätt fobi. Här fanns allt från massivt soldäck till SodaStream och husmöss.

Larvigt bra väder. Larvigt bra sällskap.

Vi har träffats i några månader nu och pratat värderingar, vision och så smått börjat med strategi, men helgen hade mer fokus på att lära känna varandra ännu bättre. Därför fick alla hålla en liten apell kring vilka de är och vad de tycker har definierat dem, och efter varje presentation fick vi andra ställa frågor. Om högt och lågt, verkligen. Det visade sig att i Tjugofyrakyrkan gillar man palt.

Och det var så galet vilka historier som kom fram. Inte galna historier (eh, jo, några, men det gjorde det bara ännu tuffare), men just detta att få ta del av, att alla öppnade upp sig. Det kanske låter corny, men stundtals var jag så sprickstolt och glad att jag blev lite blöt i ögonen. Alla dessa livsresor, strapatser, alla styrkor och framförallt all denna bredd.

Och de är mina, alla dessa människor! Mina kompanjoner och vänner att följas åt med ett bra tag hoppas jag. Tjugofyrakyrkan är redan världens bästa kyrka, men tanken är att vi ska växa till oss litegranna med tiden. Bliss.  

Jag fick den här bilden mejlad till mig idag av lilla svägerskan. Och så funderar jag på hur jag ska reagera, egentligen. För jag reagerar inte särskilt mycket. Vad betyder en sådan kampanj för mig, jag vet ju vem det är jag pratar till på morgonen på väg till jobbet ändå, det finns en botten av inte bara frid utan även av en storhet, en pirrande glädje, kärlek.

Och så funderar på hur dumt det vore med en motkampanj. Om hur det skulle förminska Gud. Finns det en Gud så klarar hon en kampanj i tunnelbanan. Då går det inte att affischera bort. Finns det en Gud så kommer han inifrån, underfrån, störst men ändå brevid. Det är väl i vanlig mening mest synd om människorna. Det är inte synd om gud!  

Jag tror på en gerillagud, överallt och i alla som vill, min gud kommer människan till mötes, inte nödvändigtvis ovanifrån. Min gud längtar efter gemenskap trots allt.

Och där kommer människan in igen. Man kan köpa sig dyr annonsplats i tunnelbanan, och så kan man tänka att man själv är en annonsplats, hela tiden och jämt. Köpt med ganska dyra medel. Och vad det borde få för betydelse för ens eget liv och hur jag bemöter andra. Människor ser rätt sällan Gud så där rakt upp och ned, men en del ser mig. Hur illa det då rimmar om gudreklamen går omkring och säger att du är viktigt, men inte du. Du är älskad, men inte du.

Som tur var tror jag att gud har nåd över även till oss som försöker men hela tiden misslyckas. Men ändå.

(Jag vet att jag blandar hejvilt med stora och små g:n. Jag har inte riktigt bestämt mig än hur jag vill ha det.)

Är det alltså Pingst nu i helgen, eller vad? Det är inget som jag har koll på, och det är inget som jag skäms över att jag inte har. Vad då ‘kristna helger’. Ska det vara för hela livet så ska det väl vara för hela livet. Själva grejen med speciella helger för att åminnas det ena eller det andra, jag vet inte. Jag tror ju att det ska vara både större men samtidigt vardagligare än så.

Eller?

Jag spenderade några terminer på Södertörns högskola, jag tror att det var tre. Jag fick hålla till i baracker och höghus, ingen Moas båge här inte. Idag är skolan ett riktigt snyggt bygge i glas och betong, och jag är lite lagomt avis på de som är studenter nu.

Tjugofyrakyrkan är och kommer att vara en förortskyrka. Vi trivs i betongen och i skogen, ungefär. Så på söndag tänkte vi chilla vid högskolan, för det finns faktiskt en dedikerad gräsmatta där. Kolla själv:

Bilden står Hanna333 för via Wikipedia.

Man tar bara pendeltåget till Flemingsberg så ligger betongen och gräset precis där. Lätt, jättelätt. Kom och spana in ett grymt ställe, och så oss. Tre:ish. Häng:ish.

Om någon nu skulle ha missat det: det är roligt att skratta. Ikväll hade Tjugofyrakyrkan-to-be ännu en onsdagskväll av prat, men eftersom det är röd dag imorgon kunde vi fortsätta in i casual-mode. Det blev Pictionary och mitt lag vann nästan. Jag hörde buttert muttrande av folk som härledde mitt lags winning streak till vårt bloggande (det var jag, Sandra och så en rymdhund). Tja, varför inte? Kommunikation som kommunkation.

På söndag ska vi med vänner hänga i Rålambshovsparken om det är väder för det. Kom runt 13.30-ish! Alla är välkomna, vi ska ägna oss åt den ädla konsten att chilla. Kom och spana in bästa gänget som jag skryter så mycket om. Och ät en bulle eller så med oss.  

Igår var det dags för Tjugofyrakyrkan att träffas igen och planera framtiden. Jepp, nu heter vi så! Och vi har en blogg där det än så länge bara är Nicklas som skriver. Men jag tänker inte lämna Plastjesus, jag får se om det kommer kännas vettigt att yngla av sig inlägg där i framtiden också.

Och om någon undrar om namnet - vi vill vara kyrka dygnet runt. En vardagskyrka. En kyrka som är en naturlig del av våra liv, inte en lokal eller något som är begränsat till söndagar. Vi tror på att dela livet med varandra. Vissa delar av att dela livet kommer utspela sig under gudstjänstformer-ish, men hur många procent av livet blir det? Inte så många, ska vi se till.

Dagen efter dagen till ära bjöds jag på tårta, och naturligtvis inte vilken tårta som helst, utan en svart och röd. Svart av smälta Käck (Numera Kick, men Käck i våra hjärtan) som topping, och så dekorerad med röda hjärtan. Lite svår att skära (Käcken som stelnat var seg och hård) men god!

Jag och Nicklas har under ett antal veckor talat om värderingar och vision, nu var det dags för teamet att börja presentera hur de har tolkat det vi sagt och tillsammans pratat om. Igår var det Maria, Christine och Hjalmar som fick hålla låda. De var grymma och jag kände mig -IGEN- så stolt över att få tillhöra detta team. För att inte tala om hur roligt det är att hänga med dessa galna människor.

Det måste vara något med yrkesmajoritets-kombinationen - dataspelsutvecklare (2 st) och förskolelärare (4 st - två tjejer och två killar, vi kör genusmedvetenhet rakt av :)) som ger en lagomt extrem blandning tillsammans med resten av oss.  

På Uniteds konferens kunde man välja lunchseminarier. Jag och Nicklas valde de som riktade sig till församlingsledare.

Det var ganska mycket folk där, hyfsat jämn könsfördelning, och det började med en presentationsrunda. Kanske 80% av de som var där var där som par, och av alla där var det två kvinnor som ställde sig upp och öppnade munnen. Två. I övrigt var det alltså en man/mannen i det eventuella paret som presenterade dem båda. I en del av fallen ställde sig inte ens kvinnan upp tillsammans med mannen.

En av de två kvinnorna som öppnade munnen var jag.

Och det låter väl snyggt. Jag skulle gärna brösta upp mig av att vara en av dem, men nu var det så att Nicklas inte hade hunnit komma in och sätta sig när rundan gick. Jag kan inte lova att det hade varit så annars. Jag hade ställt mig upp, men risken är rätt stor att jag hade låtit Nicklas hålla låda för oss.   

Jag kallar mig feminist. Jag är hyfsat bevandrad i genus-teoriken. Men jag är också ganska försiktig, speciellt i nya sammanhang. Även jag faller lätt in i klichéer och har ibland svårt att få teori och praktik att leva ihop. I dessa sammanhang är jag dessutom van att vara en respektive till någon som har mångårig erfarenhet. Nu ska vi istället dela.

Ibland, ganska ofta, måste man ta och utmana inte bara rådande system i teorin, snacka går ju, men även i praktiken, utmana sin egen personlighet för att driva saker i rätt riktning. Det räcker inte alltid med att gömma sig bakom ett "men så här är jag".

Det finns kvinnliga församlingsledare i Sveriges frikyrkor - glädjande nog har en av Sveriges största frikyrka nu också en - men hur många procent av alla församlingsledare är kvinnor, vad kan det vara? Ens tio procent?

Och nu är jag en av dem. Nog så för en kyrka som håller på att bli, men likväl. Det känns onekligen som att det förpliktigar.

Ok, jag försökte skriva ett fint inlägg om helgen som helhet, konferensen och resan, men allt som kommer ut blir bara trist och floskler. Jag ska dyka ned i några specifika punkter sedan. 

Men get this: Jag är så sjukt glad över det team som jag får bygga kyrka med. Det är människor som jag blir glad bara av att tänka på. Olika egenskaper och personligheter, alla grymma. Om man kan vara kär i ett kollektiv så är jag det, definitivt.

Hemma igen från Malmö och jag har haft bloggabstinens. Bara därför kommer väl inget att komma ut när jag väl får tillfälle. Det har varit sådant som hur tre nätter på vandrarhem kan vara pure bliss, hur McDonalds kan vara bästa stället och hur jag fick hänga med bästa teamet någonsin.  

Men först nu ikväll: Woven Hand på Debaser. Trots att jag är så trött kan jag ändå inte annat än tok-se fram emot detta. Äntligen ska jag få höra mannen och bandet som i princip har tonsatt ett helt soundtrack för mitt liv.

Det är ju viktigt det här med kommunikation, även via webben. Att synas och att få folk att vilja komma tillbaka. Så för kyrkan-to-be funderar jag på att rakt av rippa det här introt. Med ljud och allt! BAM! Så kan folk inte annat än låta bli att bli överväldigade. Come on, somebody!

Idag träffades jag och Jullan över den största koppen soyalatte som jag skådat. Den var god och räckte länge, även om den inte hjälpte mot den heshet som tillslut infann sig. Ljudvolymen på Wayne’s är inte nådig en måndagskväll.

Julia är en sådan där smart person. Hon är engagerad, småettrig och nöjer sig inte med att bara titta på och hålla med. Det är tveksamt om jag skulle våga ord-battla mot henne på riktigt, hon skulle lätt vinna eftersom jag är rätt så risig på argumentationskonsten.

Nåväl. Vi kom in på något som vi ganska ofta får höra, att vissa människor skulle ha lättare än andra att tro, att man som har en religiös gen. Och så tittade vi på varandra. Och visste precis hur vi skulle vara om vi inte redan hade en tro.

Vi skulle vara så där skeptiska. Ofta lite cyniska. Arga över allt dumt som sagts och gjorts i kristendomens namn. Himla med ögonen över alla klämkäcka klyschor. Rysa över dubbelmoral och kärlekslöshet. Läsa ur Bibeln och inte förstå något värst. Fundera över hur man kan tro på en Gud som inte syns - varför inte tomten, ungefär. 

För det är ju så jag är, och så jag funderar idag. Att tro på Gud är inget som generellt underlättar mitt liv. Det vore många gånger enklare utan Gud. Det är inget sockervadd att linda in livet i. Det är så mycket jag inte förstår, inte fattar varför det inte är funtat annorlunda, så mycket jag skulle vilja att Gud bara kunde förklara här och nu, direkt.

Men så är det det där andra. Att jag har upplevt något som inte tar bort alla de där funderingarna, men som på något sätt överskuggar dem, något som är viktigare. Någon som är viktigare och som med råge uppväger allt det där andra. Besvärligt, men sant. 

Idag körde jag lite microblogg under gudstjänsttid. Och det blev dessutom publicerat i Dagen. Busted! Men jag har aldrig sett någon dyka ned i en dopbassäng tidigare, och något så ovanligt borde världen få ta del av omedelbart resonerade jag.

Efter gudstjänstbesöket som ingick i kyrkan-to-be:s kyrkhoppande åkte vi hem hit för att äta mat tillsammans. Som vi gör nästan varje söndag. Det finns något speciellt i det där, att äta mat ihop. Och inte bara finmat, finsällan, utan ofta. Som en familj.

Nicklas var i Göteborg idag och predikade. Och saknade sin familj. Jag fick sms om att han saknade oss, och när vi sedan chattade ville han veta allt om hur dagen fortlöpt, hur många vi hade varit, vad som sagts. Den där liknelsen om att en församlingsplantering är som ett barn kändes inte så långt ifrån verkligheten. Något man har alldeles nära hjärtat.  

Påsken ska ju ha sin dos av lidande. Tyvärr tar min kropp det lite för bokstavligt - jag har blivit förkyld. Ont-i-kroppen-bomull-i-huvudet-förkyld. Även förra årets långfredag var jag förkylningsdäckad.

Och när jag ändå är i gnäll-läge och kan skylla på det i efterhand: Kan ingen reboota min kropp. Jag vet inte när jag kände mig så sunkig och åt fel håll senast. Jag känner inte riktigt igen det jag lever i och ser.

Men nu nog om det. Sådana tankar ska man inte släppa fritt hur som helst. Det ska nog bli bra, men om det sedan är huvudet eller omständigheterna som vänder sig till rätta först är en annan femma.  

Idag var det nästintill heldag med kyrkan-to-be, vi samlades mellan 12-17. För första gången firade vi nattvard hemma i vårt vardagsrum, en stark och fin proklamation om att vi är ett tillsammans.

Men efter det var jag trött. Jag behöver verkligen min ensamtid. Så när Nicklas åkte till Eskilstuna för att spela ishockey satte jag mig i Chandler-fåtöljen och kollade på Twilight (jag struntar i att köra lite taskiga vampyr-nattvard-skämt här). Snacka om tonårskärlek i kubik! Jag blev sjutton-år-nostalgisk. Och eftersom jag är svag för high school och vampyrer funkade det för mig, även om det stundtals var lite pinsamma dialoger.

Och om man bortser från att filmens bad guys var pinsamma till sista sucken. Jag menar, hästsvans, kisande ögon och huvudet på sned, som tillsammans med ett framskjutande hakparti skulle få oss att se Brad Pitt ur Höstlegender framför oss? Och till råge på allt: bar underÖVERkropp under skinnjacka? Har vi inte kommit längre?

Imorse ägde alltså det famösa planeringsmötet mellan Hr & Fr Mörling rum. Det låter kanske corny, men både jag och Nicklas fungerar bäst om vi får planera ordentligt och känna att vi har koll på vad som egentligen händer. Har man inte det kan man ju inte heller se till att det blir lite mer som man vill. Så därför: Hotellfrukost med medhavd dator och tre timmar senare i en då helt öde matsal hade vi a: planerat morgondagen samt de närmsta tre månaderna med aktiviteter kring kyrkan-to-be, och b: insett att under de tre närmsta månaderna är de flesta av våra helger redan inbokade. Och eftersom man mest är trött på fredagskvällarna (vi är ju trots allt över 30) och Nicklas spelar bandy vissa dagar ger det oss… tisdagar att göra annat tillsammans på. Vilket jag hoppas ska bli till att träffa vänner, befintliga och to-be. Jag har t.ex. varit pinsamt trist med våra trevliga grannar - stressad och ospontan - vilket lett till att vi mest brevlåde-pratat i typ fem år. Sådant går väl inte för sig. Fast det är klart, så värst spontan vet väl alla som känner mig att jag knappast kommer att bli för det. —- Jomen! Och igårkväll rensade vi ett av våra förråd. Lägg ihop det med att planera sina liv på en lördagsförmiddag och att jag nu måste plugga - darn vilken partypingla jag är! Nicklas är ju åtminstone på företagsfest med sina fellow-färdtjänstförare, hrm.

Nu när jag och Nicklas för första gången är kollegor:ish kräver det naturligtvis att vi har planeringsmöten. Är man kollegor har man sådana. Imorgon ska vi därför ta ett frukostmöte - mat och möte är en bra kombo. Eftersom vi är förort blir det något oglassiga (men prisvärda, frukostmässigt) Prince Philip i Skärholmen.

Vi ska bestämma och bestämma och bestämma så mycket vi bara kan, typ om sånt som…namn?  

Prince Philip är hotellet där vi för övrigt firade vår första bröllopsdag, vi tog pengarna som skulle gå till mat och satsade på en hotellnatt istället. Det räckte även till en godispåse från Statoil.

Uppdaterat: Jag var visst lite dålig på att markera vilka feeds det är jag jämför. Det är alltså de längst ned som har en svart ram runt sig.

Via svenska Hillsong-bloggen läser jag om fascinationen över Twitter, och hur fiffigt det är att man kan få ta del av klokheter där. Speciellt av sina pastorer.

Jag har här en liten jämförelse av (markerade) inlägg som kanske talar för sig själv. Det är mil mellan mig och Brian Houston (pastor i Hillsong Australien) på mer än sisådär tre, fyra sätt, och som vanligt kan man klicka på bilderna för större versioner:

Jag har åtminstone Plastjesus med mig var jag än twittrar.

Via Deeped klickar jag mig vidare till Fattigbloggen, som handlar om att journalisten Jessica Ritzén ska leva på socialbidrag i en månad. Jag påminns om hur det var att leva på bidragdelen från CSN och lite helgjobb kombinerat med de småpengar Nicklas fick från lumpen, det var väldigt skralt (jag tror att vi tillsammans hade runt 5-6000 kronor i månaden att leva på) men hey - det var självalt. Vi hade kunnat plussa upp med lån från CSN, och framförallt så hade vi ett skyddsnät som stavades familj, föräldrar som kunde skjuta till ett åkkort eller några rikskuponger.

Vilken milsvid skillnad mot att hela tiden leva med det där hängades över en, som 379 000 människor i Sverige gör.

Det är lite skämsigt att påminnas om hur bra man har det och som Jessica skriver, att det faktiskt för många handlar om att inte kunna avvara en 50-lapp.

På onsdag ska jag säga något om kyrka och ansvar. Jag tror att människor måste börja ta mer ansvar för varandra, på många olika nivåer och områden.

Jag läser idag i tidningen Dagen att Chatrine Carlsson föreslås bli ny föreståndare för Pingstkyrkan i Jönköping, Sveriges tredje största pingstförsamling. Jag har ingen som helst koll på Chatrine, men tycker att det är mycket roligt att det kommer in fler kvinnor på föreståndarrollerna. Det är dessutom ett viktigt symbolvärde i att det är just i en av de största (och mest tongivande) pingstförsamlingarna i Sverige.

Sedan ser jag att man i Pingstkyrkan Jönköping i sin logotyp har ett inbakat kors i sitt J. Vilket får mig att återigen citera detta: 

"Everyone knows that if you have the letter "t" in your church name/logo, it better be spelled out in the shape of a cross. I know through Christ we are free from the law, but the "t law" is still in effect. If you refuse to adhere to that, a team of Christian graphic designers come to your church and confiscate your copy of Photoshop and Illustrator and take all your fonts except for Comic Sans."

Hämtat från bloggen "Stuff Christians like".

Nu var det ju i och för sig i ett J, men ändå. Jag antar att man ville vara på den säkra sidan, allt för att slippa Comic Sans.

Galet snabb leverans av Duvan Bok & Kontor (en shop i Piteå jag fick fram via googling) - beställning kl 14 igår, leverans idag. Schyst service! Speciellt med tanke på att jag är väldigt sugen på den här boken. "Kom som du är - inga perfekta människor är tillåtna" av John Burke. En bok som handlar om hur kyrkan kan ta sig ur sitt träsk av inåtvändhet och fördomar.

Kapitelrubrikerna är lovande - "Kampen för de framväxande generationerna", "Kampen med tillit", "Kampen med tolerans", "Kampen med sanning", "Kampen med trasighet", "Kampen med ensamhet" och "Att kämpa framåt".

Oj vad jag längtar efter en gemenskap där människor verkligen kan känna att de får komma som de är. Jag tror inte att alla kan trivas i precis alla sammanhang, mycket handlar om stil, tycke och smak, och säkert är det många som inte alls kommer att trivas i vår kyrka (vi pratar trots allt om Bibeln, Jesus och hela köret), men jag vill verkligen satsa på att man ska känna att man får vara där och ta del - om man vill.

Synd bara att boken är så risigt typograferad.

Så idag är det internationella kvinnodagen. Tanken som ligger bakom är inte riktigt ett “grattis till att du är kvinna” utan handlar om att man har velat belysa kvinnors rättigheter och brist på dessa runt om i världen, och att vi fortfarande har ganska långt kvar till en jämställd värld. Vilket kanske kan förklara något för de som fortfarande tror att det är lustigt att komma med ett “jamen varför finns det ingen mansdag?”. Kanske för att alla andra dagar generellt är mansdagar runt om i världen?

Bara i Sverige som ändå alla vill ta upp som ett positivt exempel har vi svårt att få till löneklyftorna mellan kvinnor och män. På många områden går jämställdheten bakåt i Sverige. Vi har en sexualisering av det offentliga rummet som främst drabbar kvinnor - men samtidigt så är det viktigt att påpeka att alla slag mot kvinnors jämställdhet med män också slår mot männen, mot sönerna, mot möjligheten att växa upp i balans.

Och så ska vi inte tala om de vita fläckar som kyrkan står för. Först på 90-talet tog man mer eller mindre officiellt ställning för att kvinnor inom Pingströrelsen kunde vara äldste (”andliga ledare” i en församling). I många ny-karismatiska församlingar har man för all del kvinnliga ledare, men samtidigt så går man i många fall tillbaka till en mer konservativ syn på genus/manligt & kvinnligt. Min erfarenhet är att kunskapen om genus och jämställdhet i kyrkan är skrämmande låg.

Jag rekommenderar återigen en läsning av Per-Axel Sverker för de som är intresserade. Och så kunde jag ju rekommenderat läsning av min gamla d-uppsats i ämnet men den ligger ännu inte ute i rymden någonstans och flaxar.

Det har bloggats en del om att Pingströrelsens representanter är dåliga på att kommunicera digitalt. Bloggen som inte är en blogg och så vidare. Allt stämmer naturligtvis, det känns inte särskilt modernt.

Men här togs det två steg i en intressant riktning: Rymdhunden kommenterar att Annica Björk ska gästblogga från Evangelistveckan. Nå, så mycket till blogg är det tekniskt sett fortfarande inte (inga RSS-flöden och ingen möjlighet att kommentera), men ändå. Då lämnar Fredrik Hulth en småsyrlig kommentar om att Annica inte verkar ha förstått den nya tekniken.

Då kliver Annica själv in på banan och kommenterar tillbaka till Fredrik att han gärna får lära henne. Touché! Vi får väl se om det blir någon fortsättning.

Här kommer trosrörelsens med ett i mina ögon mycket fräscht initiativ så här i självförverkligandets och "ingen ska säga åt mig vad jag ska göra"-tider som också sprider sig även inom kyrkorna: de tar officiellt ställning för ett personligt helnyktert liv.

Frågor som jag funderar mycket på. Hur kan man applicera tankar om nykterhet i en församling, hur mycket kan man göra "officiellt"? Nu är ju detta trosrörelsens pastorer som skrivit under, jag tror/vet inte om det betyder att alla församlingsmedlemmar "måste" följa samma linje. Troligtvis inte.

I min förra (tekniskt sett nuvarande) församling hade (har?) vi inskriviet i stadgarna att man som medlem inte fick bruka alkohol, tobak eller andra droger. Något som inte kändes så hållbart i längden även om jag personligen kan förstå motiven. Det är väl ingen hemlighet precis att jag är nykterist både på fritiden och i profession. Men kan och bör man kräva detta? Borde man inte i så fall på samma sätt kunna kräva att alla ska sopsortera, leva jämställt eller åtminstone bara äta kött en gång i veckan?

Kanske är trosrörelsens linje den enda som går, att ledarna går före? 

Jag tar gärna emot synpunkter!

Men så det här med namnet. Trosrörelsen, trospastorer. Tänk på oss med mindre förfinad humor, hörrni.

"Guds rike handlar inte om att kunna argumentera utan om att dela med sig."

Så tror och tycker jag också. Jag har inget intresse av att med argument övertyga andra om det ena eller det andra av det som många tror ska vara synonymt med kristen tro. Vad du och jag tror om Darwin eller whatever är långt ifrån det viktigaste. Men jag delar gärna vad jag har upplevt och varför jag inte vill eller kan vara utan det, och jag tar gärna in vad andra har för tankar och erfarenheter. 

Sagt av min fina pappa.

Vi har börjat samla kyrkan-to-be här hemma hos oss. Jag har inte skrivit så mycket om det än här, för på något sätt känns det lite skört. Inte som i bräckligt, men som i nytt, vackert. Som att det är lite för bra. Och med det kom även insikten om ansvaret, även om det så klart är något vi är och gör tillsammans.

För det är fantastiska människor, och det är stora tankar om det enkla som föds fram. Det är början på ett kanske livslångt engagemang med en ny slags familj. Jamen, jag tycker att det kan få låta lite pretentiöst! Det är ju så det känns när de kommer in och sätter sig i våra soffor, alla dessa människor som jag får börja den här resan med.  

United Öresundskyrkan har tagit fram en coffee-table-bok för att presentera sin vision. Jag är bortskämd med lite för bra formgivare i min närhet för att gå i taket över själva formgivningen, men jag gillar idén! Och ännu mer över hur man presenterar den på webben. Jag gillar att kunna bläddra i saker även digitalt, att man inte snålar med tillgängligheten. 

Internet får då fram de fulaste beteenden hos en del. Vad är det som gör att folk känner sig så pass sturska bakom ett tangentbord att allt hyfs försvinner? Ok för att argumentera kring sak och att tycka olika, men jag förstår inte detta med att vända det till fula personangrepp.

Det har under en tid pågått en debatt kring en berömd kasse, eller kanske mer korrekt ett paket bindor. Läsvärda inlägg om detta hittas hos Rymdhunden här och fortsättningen kommer här. Även Emanuel på Dagen skrev om detta här. Rätt så magstarka kommentarer i alla inlägg, men flera stolta och kompetenta svar (inte för att det verkade hjälpa, men..).

Så idag kom ett lite sammanfattande referat från Emanuel, och då i kommentarerna ploppar detta upp:

"Kosacken - 2009-02-10 08:51
Man förundras och förvånas…

Om det var en konferens för KVINNLIGA kristna ledare så kan man väl ändå släppa sökandet efter den patriarkala kontexten!?

Att en kristen pojke vill skoja om bindor på sin blogg kan jag väl förstå. Men att kvinnor som har bestämt sig för att utveckla sina ledaregenskaper tolkar ihjäl sig angående innehållet i en reklampåse skrämmer mig faktiskt lite, speciellt då det värsta de kan hitta rör något som de använder varje månad!?

Jag läste dessutom att Hundskrället kände sig så osäker på sig själv att hon inte vågade ta en påse med rosa snören. Underbart. Antagligen så hade hon också satt upp håret i en stram knut, satt på sig sin svarta byxdress, minimerat användandet av smink och totalt fallit in i bilden av att en ledare inte får utstråla några som helst kvinnliga egenskaper. Speciellt inte på en konferens för kvinnliga ledare…"

"Hundskrället" ska alltså i detta fall vara Rymdhunden. Hej då vett och sans! Varför tycker folk att man får vara otrevlig bara för att man är anonym? Om jag ska vara snäll och bortse från själva argumentationen innan, och ta den på alla-får-tycka-olika-kontot.

"Lydia - 2009-02-10 11:13
Kosacken: Du borde verkligen skämmas. Jag skäms iallafall åt dig när jag läsar ditt inlägg. Som att vara kvinna är att vara sminkad eller ha kjol. Usch!"

Det här var ett medvetet ganska så low-key-svar. Jag vet att det inte är någon idé att ge sig i kast med dylika diskussioner. Jag tycker bara att man inte kan låta personangrepp få passera så där. Jag menar, är det här någon som känner Rymdhunden (vilket det ju låter som, nästintill) så är det ju ännu mer otäckt.

Då fick jag det här svaret:

"Kosacken - 2009-02-10 11:29
Lydia:
Skämmas?
Är du kvinna? Använder du smink? Äger du en kjol? Om ja, beror det till största del på att du är kvinna?"

Case closed, liksom. Det är då man med sorg inser att det med vissa inte, abolut inte, är någon som helst idé. 
 

Internetcafe igen inne i Kapstaden. Jag saknar att kunna anvanda min dator!

Sista hela dagen i Hout Bay, imorgon borjar vi med annu ett besok i Hillsong och sedan borjar vi andra delen av var resa, den dar vi ska aka runt. Forsta stoppet blir Montagu, ett stalle med varma kallor. Tva natter dar, sedan Plettenberg (typ beach), sedan Jeffrey’s Bay (typ surf), sedan Schotia (safari). Sedan en mellanlandning i Knysna och sa aker vi hem. Men det ar halva semestern kvar (sorry, AsaD)!

Igar at vi samsta middagen hittills. Dalig service och halvtrist mat. Men det sager a andra sidan nagot om hur maten ar har annars. God och billig. Plus att man far hyfsat med perspektiv pa saker och ting i ovrigt, det marks att segregationen lever kvar, all denna bevakning, att allt kanns sa ‘vitt’ och tillrattalagt..

Vi har det bra. Vi pratar valdigt mycket om framtiden som redan borjat. Nya kyrkan som kanns sa grymt spannande! Vi skriver ned funderingar, varderingar, praktiska grejer som kommer upp och funderar pa hur vi ska optimera vardagsrummet sa att fler far plats. Och sa langtar vi efter alla fina vanner.

Jag skulle nog aldrig kunna flytta utomlands permanent, hur mycket man an kan ondgora sig over det svenska klimatet. Det finns for mycket rotter som skulle gora for ont att rycka upp. Men det ar ju ingen issue langre, nu vet vi ju vad vi ska gora under ungefar resten av livet.  

Idag lanserade Dagen en ny bloggare. En kvinna, Thérese Alhult. Och det är ju bra att det jämnas ut lite mer i könsfördelningen. Fler bloggare är dessutom roligt, kul att Dagen är så på med bloggen som kanal.

Fast Thérese ska inte främst blogga om att hon arbetar på Dagen eller ha en arbetsplatsmässig vinkling. Hon ska blogga om att vara mamma och fru.

Och det är ju inget fel med det. Man ska inte falla in i att basha det traditionellt kvinnliga bara för att. Inte! Men man ska våga ifrågsätta, och det hade varit ungefär hundra miljoner fräschare om det var en man som tagit det greppet istället. Nu blev det två steg fram och ett tillbaka, om jag ska vara snäll.

Och återigen, detta är inget mot Thérese eller hennes blogg. Den kan bli tokbra, vad vet jag. Det hoppas jag.  

Åsa pikar mig för att inte kunna vara i Unite-mode och blogga samtidigt. Hrfm, jag ser då inga bloggposter rasa in från henne. Men nåja. Hon är ju min boss kan man säga, så då får jag väl lov att blogga lite.  

Jag har roligt (!) och fullt upp med att serva närmare fyrahundra tonåringar. Jag sitter i receptionen där lilla svägerskan är huvudansvarig (Åsa själv är typ ansvarig för lilla svägerskan och därför huvud-huvudansvarig för mig), fixar registreringar, byter boende på folk (på pin tji vore skoj att skriva), och det är det absolut roligaste året i år. Vi är hyfsat vana vid receptionsarbetet, jag känner mig bekvämare och eftersom alla andra ansvarsområden också är rätt vana nu flyter det mesta. Jag är dessutom mer tjenis med en hel del av Nicklas kollegor från runt om i landet.

Dagens insikt: Projektorerna har legat nere, så hela scenshowen har fått bäras av det fantastiska ljusarbete som Linus Pansell står för. Ett sjukt snyggt datorstyrt ljusnät som täcker hela scenen som back-drop tillsammans med "vanliga" lampor gör det så fantastiskt snyggt. Men idag när projektorerna gick igång och man kunde köra de tänka multimedia-produktionerna klickade det till ännu mer i mig. Jag är en sucker på den totala kommunikationsbilden, där ljud, ljus och bild får kommunicera ihop. Rakt in i magen går det, så bra var det. Så funkar jag. Jag älskar kommunikation som hamnar rätt.   

Idag öppnar UNITE portarna för tredje året i rad. Jag ska inte hålla i någon workshop i år vilket känns både trist och klokt med tanke på hur jag har mått under hösten. Jag ska istället sitta i receptionen som vanligt - jag har försökt att förklara för lilla svägerskan som är receptionsansvarig att det är typ det sämsta man kan sätta mig på eftersom det innebär kontakt med okända människor och dessutom tonåringar, men hon hävdar fortfarande att jag med min närvaro lugnar ned henne. Så ok, deal.

Och kanske är det där med hur dålig jag är med nya människor blabla inte lika hållbart längre med tanke på att jag ju faktiskt kör utbildningar fler gånger per termin. Ibland ska man väl utvecklas.  

Hela UNITE-sjabraket ser verkligen till att Nicklas får sluta sin tjänst som ungdomspastor med ett enda stort baluns och brak (han är ju självaste generalen). Det blir så markant på något vis att vi ska vidare in i något annat. Det är häftigt och läskigt. Mer bevakning kring det projektet kommer att komma, men troligtvis i en annan kanal än denna.

Och så har Anton gjort sin sedvanliga avsluts-lista över året.

Medan jag satt i bilen på väg till kyrkan ringde jobbet en två tre fyra gånger och meddelade att flaggskeppskampanjsajten inte fungerade. Den som fungerade så fint igårkväll men såklart inte samtidigt som vi hade prime time i media. Suck.

Så då var det bara att sätta sig framför en dator i kyrkan. Jag såg direkt vad felet var och meddelade till IT-Göran som snabbt kunde fixa, men även om det nu är åtgärdat törs jag inte lämna datorn. Jag som hade tänkt att få lyssna på Nicklas. Och felet var inte ens någons fel, utan bara en teknisk hang-up som kom extremt opassande.  

Det är skönt att i princip bara behöva vilken dator som helst med internetuppkoppling för att kunna jobba, men ibland är det även ganska så stressande.

Det är intressant att höra att det fortfarande finns predikanter som predikar över att "advent, ja det betyder ju väntan. Vi väntar på Jesus!". När det inte alls betyder väntan, utan ankomst.

Det är en ganska så väsentlig skillnad.

Fast kanske ännu märkligare att man inte riktigt kollat upp vad det är man ska tala om. Det här kan man ju till och med läsa om på Wikipedia.  

Nicklas predikade så klart inte över väntan i söndags. Han talade om ankomsten och blandade in Djurgården, ishockeyorglar (there is a place for orglar) och annat. Jag är stolt över maken, han är duktig.

Trots att jag inte riktigt är tillfreds med hur snabbt allt snurrar runt omkring mig, kan jag fortfarande hitta det ofantliga i Jesus och i att få ha en relation med Gud. Det är stort och inte alls greppbart. Men det är lite av poängen.

Helgmålsringning - jag vet inte ens vad ordet betyder. Jag brukar varken lyssna eller se på det. Men nu när Emanuel Karlsten hade de knappa fem minutrarna till sitt förfogande var jag ju tvungen.

Och han gjorde det bra! Men Emanuel gör å andra sidan väldigt mycket väldigt bra. Kolla själv här!

Nu är vi på vårt fjärde och sista övernattningsställe för resan och de tre sista nätterna. Tillbaka i Osaka men nu lite mer centralt än tidigare, närmare bestämt i Namba. Största och fräschaste hotellrummet hittills! Men jag tror att vi betalar därefter, typ 1300 kr natten. Och det är fortfarande rätt litet med svenska mått.

Idag har vi varit på söndagsmöte med Svantes församling, Jesus Lifehouse Osaka. En kyrka som startade i augusti med typ sex personer och som nu samlar runt 50 st. De hyr in sig i en konsertlokal (tänk Debaser) och har gudstjänster a’ la Hillsong (dvs, eh, modernt, om jag ska vara lite enkel).

Riktigt roligt att vara med och se hur det fungerar för dem - Japan har ju inte en direkt kristen tradition eller kultur.

Jag och Nicklas sitter på tåget hem från Malmö. Det har varit en hostig och förkyld helg, jag har inte alls varit pigg utan har återigen fått gått på tabletter för att orka. Snopet naturligtvis, till exempel så var det mest spännande som hände under själva hotellvistelsen att jag fick gå upp mitt i natten och ta mer hostmedicin, och att jag då passade på att twittra om hostan… 

Men det var naturligtvis intressat att träffa Magnus & Gunilla och deras medarbetare och prata församlingsplantering.

Gårdagens nätverkande går jag fortfarande igång på. Förstår ni vilka fantastiska kvinnor jag har i min närmsta krets? Så kloka och roliga. Kvinnor som jag inte visste att jag hade så nära mig när jag som nykläckt 20-åring kände mig så ensam som kristen feminist.

ÅsaD och Steph har berört detta med frågan om vad som är bra med att vara kvinna egentligen. ÅsaD valde att vända på frågan, och det känns ju sunt. Vad det innebär att vara just jag är väl det som räknas mest.

Ska jag dra till med något både vidare och snävare så tjingar jag för att a: som kvinna är jag Guds avbild och b: systerskapet med andra kvinnor.

Ett sidorspår: Gud moder. Smaka på de orden. Plötsligt fick Gud ett kön, eller hur? Gud fader däremot ses som neutralt. Normativt tänkande kanske, någon?

Jag läser i princip aldrig blogginlägg på engelska. Jag är för lat. Men här handlar det om kommunikation och dessutom kyrklig sådan, så jag läste. Och fnissade lite. Vad var det jag sa om Comic Sans nu igen? Djävulens typsnitt. Fast det blir onekligen lite pest-eller-kolera-varning på detta, Comic Sans eller nödvändigheten av att förvandla ett "T" i kyrknamnet (om man har ett) till ett kors. SameSame liksom:

"Everyone knows that if you have the letter "t" in your church name/logo, it better be spelled out in the shape of a cross. I know through Christ we are free from the law, but the "t law" is still in effect. If you refuse to adhere to that, a team of Christian graphic designers come to your church and confiscate your copy of Photoshop and Illustrator and take all your fonts except for Comic Sans.

But what about the other symbols of faith? If you wanted to create the ultimate, super holiest Church logo, what would it include? And how would you judge it?"

Här kan man läsa hela inlägget.

Söndags-förmiddagarna innehåller än så länge fortfarande 11-gudstjänst. Ett tag till. Jag brukar inför dessa vakna av mig själv 08.40, någonstans där, med ganska kusligt precision. Som att kroppen vet av att jag behöver runt 110 minuter på mig på en söndagsmorgon.

Imorse vaknade jag 09.40 och kände mig lite snopen. Tills jag av Nicklas fick reda på att det ju var vintertid. Det verkar som att det finns flera robotar i den här familjen.  

Ikväll fick jag ett ryck och beställde sex böcker från tre olika ställen. Bland annat var det dags att fixa en ny bibel, efter att jag slarvat bort min senaste köpte jag en pocketvariant som jag hittade på den lokala second hand-butiken. 10 kronor, finemang! Jag gillar ju pocketböcker och jag gillar att den är slit-vänlig. Men jag gillar inte att den är tegelstens-tjock, så för att ha en mer portabel sak beställde jag en jättetunn sak.

Enligt ÅsaD befinner man sig närmare Gud med Folkbibeln (en översättningsvariant) men tillhör de coolare om man kör på en slimmad variant. Av mitt val (Bibel2000) kan man därför utläsa att jag väljer att vara häftig framför att vara helig. ÅsaD:s vänner valde att gardera henne med att både vara häftig och helig.

Jag tänker på det där med att höra hemma någonstans. Jag längtar efter en tillvaro och samvaro där livet blir mer helt, take it as klyschigt as det låter. Jag är less på den ständiga dualismen mellan världsligt och andligt. Min kristna tro är inte min kristna tro utan ett liv, helt och fullt i sig själv. Och det vill därför levas därefter.

Kyrkan jag för tillfället kallar min är en traditionell frikyrkoförsamling. Den är full av underbara människor som vill så mycket, men där mycket kapslas in i former, trösklar, kulturer och begräsningar. Vilket får mig att fundera på hur jag skulle vilja att det var egentligen.

Det finns så många olika slags gemenskaper. Och det tror jag är bra och inte alls ett problem. Vi är olika, ett kan inte passa alla. Därför finns det sammanhang exempelvis som Kristen under jord (besök på webbplatsen rekommenderas!) och Bagiskommunitieten som väljer att ta det kristna budskapets samhälliga och politiska aspekter för många på ett mer radikalt sätt (jag tänkte på Anton direkt). Och så finns det sammanhang som Passion Church och United, "moderna" kyrkor som river trösklar till kyrkan genom att skapa proffsiga sammanhang som "vem som helst" kan gilla.

Och så någonstans där finns jag. Som kanske inte riktigt är en kommunitetsmänniska även om jag alla gånger köper att den traditionella kyrkan tappat mycket av sin vilja att förändra världen. Inte heller är det alltid som jag känner mig hemma i de flashigaste kyrkorna. Jag vill ha ett sammanhang som blir en direkt förlängning av mitt eget liv, och jag antar att jag är ganska vanlig.

Så det får väl bli att sträva efter en gemenskap för vanliga människor men med en ovanlig gud. Vad det nu ska innebära.

Att bryta av med något helt annat kan väcka lust. Den inspiration jag fick av församlingsplanterarkursen under gårdagen och dagen gjorde att nästa veckas arbete känns så mycket mer motiverat. 

Inspirerande men läskigt - det är nog tur att vi inte kan se in i framtiden. De jag känner som har startat nya församlingar kan jag räkna på…hälften av ena handens fingrar, ungefär. Botkyrka Pingst grundades för sisådär 80 år sedan, och så ser det ut för de allra flesta pingstförsamlingarna i Sverige. Oh well. Halv-ny mark är väl till för att brytas, antar jag.

Men rätt sak i rätt tid. Nu är det dags för äppelte och sesamskorpor.   

Idag har det varit församlingsplanterar-kurs igen. Eller, kursen som känns som att den är skapad just för att jag och Nickas ska ha ett forum för frågor och funderingar. Inte så illa om ni frågar mig, att få en hel folkhögskola att anpassa sig efter just våra behov.

Nåväl. Mitt i kursen fick jag ett meddelande om att lokalen där jag ska hålla kurs i på söndag inte har en projektor. Jag blir matt och stressad eftersom jag har kurs även i morgon, men mejlar reception och Bosse på jobbet för att kolla om hjälp går att få. 18.45 möter jag Bosse på en grusparkering vid Flemingsberg där jag överlämnas ett svart paket. Det kändes onekligen som att göra något betydligt mer olagligt. Det är mer än ofta som det är tur att man har bra arbetskamrater.