plastjesus & jag

I helgen har jag och Nicklas sett dokumentärserien "Klass 9A". Och nu undrar jag: ska man kunna allt det som niorna kan? Jag har en magisterexamen och poäng utöver det från universitetskurser, men jag undrar om inte en 15-åring skulle spöa mig i en hel del, som matematik till exempel. Eller kemi. Eller biologi. Eller geografi. Eh.

Eller kanske skulle det räcka med en 10-åring, som USA:s "Are You Smarter than a 5th grader".

Nåja. Det man lär sig i huvudsak är väl förmågan att överhuvudtaget ta in kunskap och analysera den, lära sig att tänka kritiskt och resonerande. Det är iallafall det vuxna svaret. Det lite mindre vuxna svaret är att det nog är ganska mycket som man egentligen inte behöver lära sig. Man kan ju alltid googla.

Eller som Michael i The Office säger: "Wikipedia is the best thing ever. Anyone in the world can write anything they want about any subject. So you know you are getting the best possible information."  

Tur för mig att jag inte har några tider att passa. Igår gick jag och lade mig vid resonabla 01, men fick efter en halvtimma ge upp. 04.30 var jag iallafall tillräckligt trött för att kunna somna.

Något av det jag ägnade timmarna åt var att sträckkolla på The Big Bang Theory, en sitcom om ett gäng nördar till fysiker med diverse sociala problem. Ja, det är schablonartat, men ändå så roligt. Jag gillar nördar. Dessutom så är en av huvudpersonerna skrämmande lik Bono.  

Ojoj. Jag har just sett säsongsavslutningen som jag hoppas blir den totala avslutningen för Friday Nights Lights. Jag är inte särskilt blödig av mig, men till den här teveserien kan jag lätt grina. Jag har skrivit om den tidigare här, och jag är avundsjuk på er som inte sett den ännu. Den är snygg, smart och framförallt hjärtlig. Trots att det är USA, Texas, football och allt det där. Det är det som gör det så bra.

Försäkringskassans filmsnutt som går som tv-reklam är väldigt snygg:

Skulle jag hamna hos en psykoanalytiker skulle hon/han säkert med glädje diagnosticera mig med ett mått av förtryckt ilska förklädd i duktig- och snällhetskomplex, även om jag naturligtvis skulle hävda att så inte är fallet. Men mina drömmar har en tendens att peka åt ett annat håll, som i natt då jag drömde att jag var bråkig, besvärlig, ställde till och tog sönder. Det var många förmanande blickar och jag var arg.

Men att med ett leende hantera och lösa att inte ha blivit tilldelad allt från sovplats för natten eller projektor och/eller annat visningsverktyg (pennor, någon?) till föreläsningen jag skulle hålla, till att sedan upptäcka att jag och åhörarna hade lite olika uppfattning om vad föreläsningen skulle handla om,  och att jag till råga på allt inte kommer åt något nätverk till min dator i en datasal, då är det kanske inte så konstigt att natten tog ut sin rätt.

Så nu är jag mitt vanliga, trevliga jag igen.

Det är sådana som jag som blir massmördare va?

I måndags kom Anton tillbaka till jobbet för ett gästspel - precis som Henke Larssons come-back, tycker han själv. Och tja, alla gillar väl Henke.

Jag och Anton kan verka vara ganska olika, men det har fler än en gång visat sig att vi har väldigt lika referensramar. Idag kunde vi lägga en till sak på den gemensamma listan, nämligen detta med att inte kunna gå och lägga sig utan att först ha fått varva ned med något roligt.

Därför sitter jag nu, mot egentligt bättre vetande eftersom jag är ordentligt trött, och tittar på ett avsnitt av House. Det finns liksom inte på kartan att gå och lägga sig utan att först ha fyllt på avslappning/harmoni-kontot.

Jag har lagt till mig en ny vana, nämligen att titta på ett avsnitt av Scrubs på väg till jobbet. Ibland också när jag åker hem. Det är ett bra avbräck, jag vill kunna koppla bort och koppla av och inte bara tänka vuxentankar på väg till eller från mitt vuxenjobb.

Ok, nu har jag varit irriterad ett tag nu får får det lov att komma ut. So You Think You Can Dance Scandinavia, usch, jag är så besviken! Jag hittade den amerikanska versionen av en slump på femman, och fastnade. Men så kommer nu en skandinavisk version som är så…trög att titta på!

Dels detta med att de blandar folk från Norge, Sverige och Danmark. Varför inte Finland också? Man fattar ju ändå inte vad danskar säger. Och kan Sverige verkligen inte fylla ut en sådan tävling själv? För inte bara ska det vara deltagare från tre land, domarna ska vara från tre länder. Men ok, det kan jag köpa eftersom de ändå gör ett bra jobb.

Men så tre programledare, från tre länder! Och alla tre har noll i tv-utstrålning (det har iallafall domarna), och dessutom verkar deras stylister lida av språkförbistringen eftersom programledarna aldrig matchar varandra. När paren sedan väl dansar filmas de ryckigt och hackigt. Det är plågsamt att titta på. Dessutom är den dramaturgiska inramningen obefintlig.

Nä, för de som gillar SYTYCD rekommenderar jag den australienska versionen. Mycket, mycket bättre (fast med en dålig hemsida)!  

Idag börjar ettan visa Big Love. Luras inte av första avsnittets lite mer hysteriska prägel, det blir mycket, mycket bättre!

ÅsaD värjer sig mot att bli anklagad för att ha en modeblogg, men så var ju nu inte fallet riktigt, jag tänkte ju mer kring det där med kristen och feminist.

Själv vill jag så här i förväg poängtera att det här inte är en sportblogg, men efter att ha legat i sängen hela dagen har jag nu tagit datorn till fåtöljen för att göra min make sällskap framför hockey-slutspelet. Men jag är alltså bara här som trevligt sällskap. Nåväl, vad jag skulle skriva om var en supporter-skylt som jag och Nicklas såg på tv:n och som vi fnissade lite åt:

"Vi har Gud på vår sida, era djävlar"

Mitt tv-serieknarkande har gjort mig intuitiv. Jag satt just och funderade på när The Wire skulle börja igen, och när jag för en gångs skull kollade kvällen tv-tablå (ironiskt nog tittar jag väldigt lite på "vanlig" tv) såg jag att det var ju just idag!

The Wire är en hyllad polisserie som är känd för sin realism och samhällskritik. Det är inte mycket action men desto fler människoöden. En sak som jag har imponerats av är att de inte bara har lyckats med att få in bra skådespelarna till de vuxna rollerna, de har även lyckats med barn- och tonårsskådespelarna. Så pass bra att det stundtals skär i hjärtat.

The Wire är en sådan serie som både kritiker och tittare har hyllat i flera år (nu visas den femte och sista säsongen på tvåan), men den är inte helt lätt att komma in i, över 50 karaktärer följs. Men det är det värt. Lotta Olsson, tv-krönikör på DN, skriver om serien: "Det är nattsvart elände, men så lysande berättat att jag omöjligen kan tänka mig att missa en enda sekund".

The Wire, SVT2, kl 22.25

Som bekant så är jag en tvserie-junkie. Och jag måste bara tipsa om ännu en, Friday Night Lights, som handlar om ett highschool-lag i amerikansk fotboll. Fast egentligen handlar det ganska lite om laget men mycket om karaktärerna. Och jag vet att det låter såsigt och ultra-amerikanskt, men jag har blivit riktigt överraskad över skådespeleriet, karaktärerna och själva filmtekniken. Serien känns i magen, faktiskt.

Det hela tar avstamp i att stjärnan i laget bryter nacken och blir förlamad, och efter honom får en osäker kille som bor ihop med sin dementa farmor axla stjärnmanteln, rätt långt ifrån klicheérna. Och nä, killen som bröt nacken återhämtar sig inte utan blir sittandes i rullstol. Och nä, den nya killen slutar inte vara osäker.

Det är Texas och White Trash, det är ett otroligt schysst samspel mellan coachen och hans fru, det är kids med psykiska sjukdomar och det är handkamerafilmat-ish med grynigt ljus. Det är otroligt mycket känsla och stämning och den hamnar absolut på min topplista.    

Jag har sagt det förut - Dexter är verkligen en riktigt bra tv-serie. Hur kan en seriemördare vara så underhållande? Det här är alltså ingen thriller-serie, om nu någon trodde det. Det är mer som..bizarro-drama.

Förkylning en masse equals tv-serier. Jag har laddat med House, Heroes, Dexter (det finns ju nya nu som jag helt har missat!), och så betar jag och Nicklas tillsammans av The Office (den amerikanska varianten). Den kanske inte är fantastisk, men den är onekligen naggande god. Nackdelen med att titta på serier i efterhand är att man kommer i kapp så snabbt, nu har vi bara några avsnitt kvar tills vi är i kapp med USA-sändningarna.

Tyvärr är det med The Office som alla andra amerikanska serier - pengarna går före allt annat och serien tappar i kvalité ju längre den får fortgå. Tänk om man någon gång kunde få följa en serie som faktiskt slutar medan den fortfarande är på topp! Eller åtminstone innan den så uppenbart bara dras ut för pengarnas skull. Möjligtvis att Seinfelt höll måttet, men någon annan (avslutad eller pågående)? Kanske Freaks and Geeks. American Dreams lades ju ned i förtid tyvärr. The Comeback var onekligen ett föredöme.  

Det här klippet från The Office är för övrigt det bästa, men det är knappast särskilt roligt om man inte har sett serien.  

Igår satt jag på ett halvdagsmöte och tryckte i mig värktabletter utan att det hjälpte. Jag sa ungefär två meningar på en hel eftermiddag, men det berodde mer på att jag var där som ett slags alibi än på att jag mådde kasst. Så att jag därför redan på eftermiddagen bestämde mig för att vara hemma sjuk idag visade sig vara ett bra beslut, idag mår jag rätt risigt och sov till 11.

Jag har ju tävlat lite med mig själv kring detta med att vara hemma från jobbet p.g.a sjukdom, och det tog nästan två år från förra gången som var direkt efter julen 2005. Jag har varit hemma i förebyggande syfte sedan dess, men då har jag ändå kunnat jobba hemifrån. Så nu ska jag minsann vara sjuk på riktigt, det är ju….inte så roligt, men äh. Jag hoppas att jag orkar ligga framför tv:n och slockna framför någon tv-serie, annars blir det så fruktansvärt trist.

På tv4.se har de lagt ut presentationer av alla de 16 i Idol som nu ska gallras ut till att bli 10 genom tittarröster. Alla presenteras med givande frågor som "Vilken artist skulle du vilja återfödas som?", men ok, vi pratar ju inte Fråga Lund här. Men jag tycker ändå att webbredaktionen på tv4 kunde redigerat texterna något så att man åtminstone slapp läsa en massa utskrivna smileysar, stavfel och allmänt slarvigt språk med onödiga förkortningar. Jag menar, var är yrkeshedern? Upp till kamp, webbredaktörer!

(Var det där inlägget gnälligt? Ja, det kanske det var. So sue me!)