plastjesus & jag

Så, låt se om det skulle kunna gå att klara sig utan dator på semestern, dvs. nöja sig med att klara allt på iPhonen istället. Som att blogga till exempel.

Igår firade jag och Nicklas av lilla svägerskan genom att ta henne och lilla bror på bio med middag. Bion ska nog få en egen postning. Det var mycket trevligt, men jag kunde återigen konstatera att just middag ute är det av äta-ute-lyx som jag tycker minst om. Jag föredrar alla gånger frukostdejter, bruncher, lyxiga luncher och att fika ute före middagar ute.

Men det kan naturligtvis ha att göra med att min favoritmat är, eh, mackor och te.

Jo, det blev ett visionsmöte. Och efter det har det varit både fullt upp och behov av vila, nästan på en och samma gång. Men det var ett möte i söndags. Och oj vad skönt det kändes.

Vi kom till lokalen som vi hyrt klockan 11. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte var lite nervös. Men så klart, jag är ju lite av en orolig själ, även om den där oron är på en så mycket lägre nivå nu för tiden.

Så vi började plocka i ordning. Rigga el utifrån att trefasen förblev inlåst för oss. Testa ljud, hänga backdrops.

Sedan blev klockan strax innan tre och folk började droppa in. Vi minglade runt till musik ett tag, tills bandet gick upp på scen och spelade "Beautiful Day". Jag och Nicklas hälsade välkommen, sedan en sång till.

Så var det dags för vår presentation, när jag och Nicklas skulle berätta om varför. Hur. Vad som är tanken med framtiden. Vi pratade på i kanske en kvart, tjugo minuter, sedan bandet igen. Så lite praktisk info, och sedan schyst fika och fortsatt mingel.

Ganska så casual om jag får säga det själv, med runt 50 personer där.

Det kändes bra, och det kändes stort. Jag märker att jag har lite svårt att skriva om det, bara en sådan sak som att det här inlägget har dröjt. Men det var verkligen ett stort kliv för oss, att bli formellt publika. Det är mycket att ta på våra axlar - vi var drygt tretton personer som stod bakom detta. Några av de mest fantastiska människor jag har träffat. Så jo, det var bra, bättre än bra. Och stort i all sin småskalighet. Men inte helt utan att kännas..utlämnat. Vara beredd på att bli bedömd. Men tjena, det är värt det!

Nästa gång blir den 6 december klockan tre, samma lokal. Fast innan dess kan man om man vill följa med på årets sista grill ute på Lida - vi bjuder på varmt att dricka men halsdukar får du stå för själv. 12.30 på Lida eller buss 721 som går 12 sharp från Tullinge station. Kom!

Ännu finns det några timmar kvar på helgen, och det är väldigt, väldigt skönt. Den har varit full, kanske inte så internsiv, men full.

I fredagseftermiddag åkte jag och Nicklas mot Bjärka-Säby för att vara med som talare under en helg. Jag är för all del van att tala inför folk, men allra mest i jobbsammanhang, så det här var nytt. Men oj så roligt, och väldigt givande och lärorikt för mig. Det är nästan lite läskigt att inse hur snabbt tiden rasslar iväg när det är en själv som talar. Det är inte svårt att bränna taltid.

I övrigt var det en helg av nya människor och stillhet. Några timmar på lördagen satte jag mig i ett av slottets bibliotek, tände en brasa och läste. Somnade lite. Och insåg att det inte alltid kan infinna sig samma känsla av ro i att vara ledig hemma, där det alltid finns något att göra. Här kunde jag bara kapitulera inför vilan.

Imorse åkte vi hemåt, och för mig var det bara att byta om och gå till gymmet för att för första gången i min långa träningshistoria få en introduktion. Bra för både kropp och motivation. Och så klockan tre var det dags för Tjugofyrakyrkan, vi gick igenom visionsmötet igen. Mycket som ska hända, mycket som ska klaffa. Så mycket som kommer bli så bra.

Vill man få ett hum om det som är den största grejen i mitt liv, det jag skriver om och det jag lägger så mycket tid och engagemang i - kom dit! Det vore så väldigt, väldigt roligt att få visa upp Tjugofyrakyrkan och berätta om vad vi vill. Restaurang Matmakarna på högskoleområdet vid Södertörns Högskola, på söndag klockan 15.

Mycket nytt blir jag trött av, men för all del, när man väl genomlidit det nya en gång är det inte längre nytt. Jag håller fast vid det. Veckans nya (och därför också lektioner i mod) var först att vara inbjuden talare på ett seminarium, jag är van vid att prata inför folk utan mest i sällskap jag känner till. Men det gick bra. Så klart.

Nummer två kommer i helgen då jag och Nicklas ska på vår första kyrk-sak som vi gemensamt blivit inbjudna som talare till. Att tala i kristna okända sammanhang - very nytt.

Så vad gör man då om inte boosta upp med ytligheter. Som ett läppglans på H&M för 29,50 kr bara för att det är svart. Och jag gillar det! Jag ser ännu lite mer monokrom ut tillsammans med det övriga svarta och bleka. Och eftersom Kerstin ville ha bilder kommer det här, trots idogt knäppande bidde det en hemlig bild.

Jag har en ny respekt för modebloggare, vilken tid de måste lägga ned på att få de rätta bilderna. Att de skulle vara mer bildvänliga än jag kan jag väl aldrig tro.

Men vad är grejen med allt detta Hello Kitty och Snobben bland kedjornas underkläder och andra grejer? Jag är vuxen, jag vill inte ha trosor med barnmotiv och känna mig pedofilbegärlig.

Bortsett från några optimistiska multi-taskings-setbacks (nämen lika bra att dubbla upp bagels-degen! Nämen lika bra att baka muffins under tiden! Nämen lika bra att tvätta! Nämen lika bra att städa badrummet! Nämen varför har jag inte haft tid att klä på eller fixa till mig?) så var gårdagens ett praktexempel på en bra dag.

Först klädbrunch hos lilla svägerskan med en blandning av folk som kände och inte kände varandra sedan tidigare. Återigen: så roligt att låta vänners vänner bekanta sig med varandra, och jag med dem! Lilla svägerskan höll hov i deras finfina kök med brunch, och sedan snokade vi igenom varandras kläder. Jag blev av med en del, kom hem med en del. Ett väldigt trevligt och oprententiöst koncept!

Efter det stannade jag kvar hos svägerskan och pratade på medan hon hängde tvätt. Kvalitetstid. Sedan hem och fixa, duscha, softa innan Nicklas kom hem och vi vid 22 gick till bror med svägerska igen för att dricka te och kolla på Iron Man. Marvel så klart, och det var schysst underhållning.

Idag blir det spelhäng hemma hos oss vid 15, ingen anmälan behövs, bara att droppa in. Ett typiskt bra koncept för en bra helg: vänner, vänner och så återigen vänner. Det blir så mycket kärlek av sådant, och kärlek är som bekant bra.

Låt oss idag börja en ny kalashelg - om jag lägger ut min här så kan fler hoppa på den tycker jag.

Ikväll kan jag i och för sig inte ta med lekkamrater då jag och Nicklas är ensam-bortbjudna. Det ska så klart bli nog så trevligt, så inget ont om det. Men ni andra kan ta igen det på lördag då mina kyrk-chicas med vänner har den numera berömda klädbrunchen, läs mer här och KOM!

Söndagen sedan ska fyllas med spel tänkte Tjugofyrakyrkan. Jag ser därför fram emot att köra minst ett seriöst race i Plump under en dedikerad spel- och hängeftermiddag hemma hos mig & Nicklas från klockslaget 15. I dare you. Ta med en kompis och snylta på snacks och trevligt sällskap.

Och när jag ändå kör på och promotar för fullt: Boka in den 1 november. Och signa upp dig på Tjugofyrakyrkans nyhetsbrev.

Nu har det där med hur-gör-kläder växt fram till något. Så nästa lördag, den 17:e, blir det klädbrunch här i Tullinge med mina kyrk-chicas och vänner. Vi ses runt klockan 11 hos Lina, sju hus från mig, och har med oss kläder, skor och liknande grejer som är schyssta men som inte används. Sedan äter vi bl.a. bagels som jag har tänkt att baka (jag kan!) medan vi spanar in vad de andra har haft med sig och som vi vill köpa av dem. Allt ska vara billigt men uppmärkt med namn och pris. Tänk 10-20-30-40-50 kronor. Typ.

Kom om du har grejer du vill bli av med, om din garderob ekar och du vill fynda på dig, eller om du bara vill ta en lördagsbrunch med bästa brudarna. Hör av dig till någon av oss eller lämna ett hejsan här i gästboken!

Jag skrev tidigare inför 2009 om hur jag ville att mitt liv mer skulle få handla om andra människor. Att öppna upp och ge plats. Något som för mig kändes ganska stort, som ett ordentligt kliv vidare. Jag har alltid varit mån om min ensamtid och dessutom inte alltid hittat viljan i det här med relationer. Inlägget som jag skrev då var en önskan efter viljan. Att vilja vilja.

Och så kom Tjugofyrakyrkan och jag blev förälder åt den. Och då inser man hur lite det i relationer handlar om att bara sitta och vänta på att det ska hända. Hur det handlar om mina initiativ, som i sin tur kan skapa en inställning. Att man kan göra sig beroende av andra människor på ett sätt som gör det hela så mycket mer spännande.

Ibland måste man bara börja agera utifrån det man vet är rätt, det man önskar, även om man själv i själ och hjärta inte riktigt är där än. Så var det iallafall för mig. Jag fick lära mig (och är fortfarande väldigt mycket inne i den processen) att ställa mig till socialt förfogande. Öppna upp genom att bjuda in. Och kolla här, det fungerar!

Ikväll ska vi över till två nygamla vänner på middag. Imorgon förmiddag blir det förmiddagskaffe inne i stan med vänner, och efter det ska systerson Sebastian firas av med familjebaluns. På kvällen är vi hembjudan på fotbollskväll till nya vänner. Och på söndag är träff med Tjugofyrakyrkan.

Det är mycket, men är det något jag vill lära mig att tänja på så är det just mina sociala gummiband. Jag vill inte vara exklusiv, jag vill inte ha min lilla krets och så inga fler.

Låt mig komma med en status-uppdatering: Det tog ett tag, men nu kan man nog säga att effekterna av att själv välja sin tid lite mer börjar ge resultat. Det där melankoliska - förlåt, det negativt melankoliska - har gett sig av. Gott så.

Så livet är fortfarande fullt upp, men inte för mycket. Det är mycket vänner, och jag vet inte om det finns så mycket bättre saker att lägga sin tid på. Man kunde naturligtvis skriva att det är mycket med Tjugofyrakyrkan, för det är det, men det är ju vänner om något.

Den första (OBS, ändrat datum!) november kommer att vara en vacker, spännande och säkert rätt nervös dag. Då kommer Tjugofyrakyrkan ha sin första offentliga grej. Inte en gudstjänst, men en samling där vi berättar om vilka vi är och vad vi vill. Vi kommer att ha en massa mer kanske man kan säga gudstjänstliknande grejer längre fram, men är du skraj och har lite fördomar om sådant kan du ändå lugnt komma den första november: vi tänker berätta om vilka vi är. Hur vi har tänkt, lite kort så där. Spela schysst musik och bjuda på fika. Och så återigen: alla dessa sköna människor. Som är to die for.

Mer info kommer så klart, men boka in redan nu: första november. Ute i söderbetongen.

Gissa vad Tjugofyrakyrkan ska göra på söndag? Vi tänkte hänga. You heard me!

Denna gång ska vi tillbringa söndagseftermiddagen på Café Kajkanten i Tullinge. Kanske med en kortlek eller så. Där kan man dricka Johan & Nyströms-kaffe, och det tänker jag göra. Och ibland får man två kokosbollar när man beställer en, bara så att det inte ska se så ensamt ut, bara en sådan sak.

Hit är man om möjligt ännu mer välkommen eftersom det är ett helt vanligt café, öppet för alla. Vi kommer vara där från 15 och framåt. Kom dit, vi är rätt trevliga faktiskt!

Vi är ju smådigitala, Tjugofyrakyrkan, även om jag hoppas på att vi ska bli det ännu mer. Men vi har ju still going strong Rymdhunden Lajka, en blogg jag skulle rekommendera vilken dag i veckan som helst eftersom den är väldigt fyndig och välskriven; Stephanies blogg Quo Vadis, fast den ligger lite i stå. Sedan har vi en up’n'coming, nämligen bloggen Laktosfritt - kristen laktosintolerant spelälskare -´som är Viktors blogg där spel har en stor plats.     

Nicklas finns på Twitter, och jag med but of course. Och även Lucas. Och så Rymdhunden i en liten men naggande god twitter-version känns bra att avsluta med.

På söndag smäller det igen, då grillar Tjugofyrakyrkan med vänner hemma hos oss. Förra gången bestod av massa mat, musik, spel och soffhäng. Vi var runt 20 stycken blandade själar som bara hade allmänt trevligt söndags-relax.

Vi säger att alla är välkomna, och menar det. Det är trevligt med något slags heads-up om att du kommer, men det funkar att bara droppa in också. 15:ish.

Fiffigt att ha ett sådant stort vardagsrum, får vi ibland höra när folk är hemma hos oss. Och det är det ju, fiffigt alltså, men det är också uträknat. När vi skulle renovera huset valde vi satsa på att kunna husera många människor i vårt hus och främst då vårt vardagsrum, så därför tog vid ned en vägg även om många tyckte att det var lite dumt att plocka bort ett rum.

Det är en myt det där med att allt kring vänskap och socialt liv ska funka så spontant och bara hända. Det kräver ibland lite insats, lite planering.  

Som igår. Tjugofyrakyrkan hade grillkväll hemma hos oss eftersom picknick börjar kännas lite kyligt. Folk hade med sig vänner och sedan grillade vi, spelade spel, pratade och allmänt hängde. Bästa sättet av häng, så totalt opretentiöst. Att lära känna vänners vänner är dessutom grejen, de har ju redan gått igenom en första check.

Vi har inte riktigt spikat vad och var det bli på söndag, men häng it is, klockan 15 som vanligt. Du är välkommen, som vanligt. Spana in Tjugofyrakyrkans sida för mer info närmare söndag.

Igår hade Rymdhunden en trehövdad fest - 10 år sedan hon flyttade hit, nytt jobb och ny lägenhet. För att göra festen extra pikant lade hon till klädkod: förort.

Jag såg mitt tillfälle att få hylla förorternas tonårsbrudar. De som åker med tokhängiga mysbyxor till skolan samtidigt som de är dock-mejkade.

Observera detaljer som ett bh-band i avvikande färg som syns, samt nedhasad kofta. Jag har naturligtvis övat flitigt på pussmunnen, men man ska inte glömma handknycken när man ska ta bilder inne på toaletten. Den var rätt svår att få till.

Det som tyvärr inte syns så bra är hur jag försökte få till en subtil men ändå existerande brunkrämsrand, vilket blev svårt då jag inte hade någon brunkräm.

Med Nicklas mysbyxor infann sig det rätta hänget. Jag kompletterade med ett par ballerinas och naturligtvis mobiltelefon.

Vinnare utkorades på festen, men det var svårt att toppa det vinnande bidraget: burkan.

Via Pernilla hittar jag denna kortfilm, vinnare från kortfilmsfestivalen Tropfest NY 2008. Så enkel (nåja, men ni fattar), så rörande.

Semestern i år blev bil, mycket bil. Först till Göteborg, sedan till Lappland via Norge och så hem igen. I en bil utan AC. Tyvärr har jag inga bilder från Lisebergsdagen då vi åkte så fantastiskt mycket bergådalbana, men väl lite annat.

Le U2-crew. Minus Nicklas.

Jag twittrade naturligtvis från konserten. I min trenchcoat som jag var tvungen att inhandla eftersom jag packat efter Stocksholmsväder. Halva reapriset, but of course.

Scenshowen var… sådär. NOT! Fast ändå var den tydligen bättre på lördagen.

They call us "Familjen Fika".

I Storsele var det dags för tunnbrödsbak. Så klart. Degen fick blandas i en 30-litershink. Krävs rejäla kvinnor för ett sådant jobb.

Bästa mamman.

Precis som i vår familj står mamma för grovjobbet och pappa för finliret.

Sedan får vi andra äta!

Kalfjäll. Naturens egen version av betongförort? Kanske därför jag trivdes så bra.

Det var iallafall tyst innan vi kom. Och så fika.

En semester som i dagar kanske inte var så där ofantligt lång, men som kändes längre än den var. Ett bra betyg antar jag. Och att gå till jobbet imorgon känns helt ok. Också ett bra betyg.

Det blev en frivillig digital paus, och så en mindre frivillig. Men jag fick roadtrip med vänner och familj, Göteborg och massor med bergådalbana, U2, litelite Norge, loppisfynd, Lappland och hela fina familjen på ett och samma ställe, myggbett och så en fin lampa innan resan hemåt. Fina grejer och en del ska det väl bli egna inlägg om.

Jag har just bokat klipptid på Urban by Björn Axén, helt efter hur Antons skalle har sett ut de senaste gångerna han har varit där. Dags att bli lite rock’n'roll inför hösten tänkte jag.

På onsdag då jag börjar jobba igen är varken Kerstin, Anton eller Felicia där. Konstiga grejer. Men jag har bestämt mig för att det ska bli bra ändå, det finns ju andra tappra kollegor kvar. Dags att börja skaka runt ordentligt, få till ett riktigt crescendo. Det är dags för förändring på många plan och nivåer. Lite do-it-yourself-revolution. Förbjuda samma-lika. Jag tänker inte stå still.   

Om ni hör något lite pustande så är det mitt bloggeri som stånkar igång. Ge det lite tid så är det nog snart rätt välsmort igen.

Ibland kan man undra vad det är som händer, och kanske framför allt hur det kan vara möjligt. Jag har ju till och med publikt gått ut och sagt hur osocial jag är. För att sedan på en gräsmatta vid Södertörns högskola på söndagen efter en hellish vecka jobbmässigt, sjukt trött och dan likväl sitta där och åter igen socialisera. Och åter igen med människor som jag aldrig träffat. Och åter igen - trivas.

Det måste vara något med den där gräsmattan. Eller kanske med den där kyrkan. Det kanske handlar om att hitta rätt.

Från mitt hotellfönster.

Efter en fin italiensk middag med Pernilla & Kerstin och efter ett besök på en bisarrt välsorterad ICA-butik - jag menar verkligen bisarrt - är jag nu tillbaka på mitt hotellrum. Mitt eget. Jag äter mandelskorpor och dricker te, ska strax duscha och sedan kolla in om mina lakan frasar. Och sedan läsa eller kolla på något nästan så länge jag vill. Kongressen har inte börjat men min kongressvecka har börjat bra.  

Jag är inte särskilt bortskämd med att bo på hotell i jobbet utan bara under semester, så för mig är det enbart sammankopplat med något positivt. Och jag älskar att bo på hotell! Stora sängar med frasiga lakan, den där lukten av opersonligt rent, att få det diskat och städat, och inte minst: hotellfrukost.

Och nu är jag i Göteborg och ska bo på hotell i fem nätter i ett alldeles eget rum på Hotel Gothia Towers. Sweet.

Vattenkokare finns på rummet, men eftersom jag misstänkte att de bara skulle ha fulkoppar tog jag med egna teglas, Och eget te naturligtvis. Jag och Kerstin tänker på sådant, viktiga saker.

Nu ska vi snart ut och göra stan, brudarna och jag. IOGT-NTO:s kongress börjar imorgon och mina arbetsuppgifter är webben, främst bloggen och så att twittra. Bo på hotell och få betalt för att blogga? Jamen okejdå, vi säger väl så.

Det har alltså hänt, jag har spelat volleyboll med crew Tjugofyrakyrkan plus vänner. Det visade sig att posten som jag skrev innan var lite profetisk - visst gjorde jag bort mig. Jag tror att jag fick snubbelrekordet. Men som sagt, jag kan göra bort mig, det var det värt. Det var faktiskt oroväckande roligt.

I övrigt var det musik med nya musik-bazookan, kaffe på termos, grillning och många trevliga människor. Fem som jag inte träffat tidigare, och trots att jag inte tycker att det är särskilt lätt att lära känna nya människor var det enbart roligt.

Nästa söndag kör vi igen. Och söndagen efter det. Och söndagen efter det. Samma plats, gräsmattan vid Södertörns högskola. Samma tid, kl. 15. Blir det regn kör vi ändå, bara någon annanstans. Och jag säger det igen: alla är välkomna! Man måste inte ens spela volleyboll. Och gör vi det täcker jag upp rollen som pinsammast, så det är lugnt på alla fronter.

Det kan till och med vara värt att komma bara för att se mig halka runt, om man nu är lagd åt det hållet.  

Nu har Tjugofyrakyrkan genom Rymdhunden fått sin första profilprodukt. Det blev… en volleyboll! Jag undrar vad lilla svägerskan säger om det. Den är dock inte till salu men man får leka med den tillsammans med oss. Troligtvis redan på söndag (ok, tekniskt sett idag).

Men nu undrar vän av ordning: bollar och Lydia? Jag säger: Mjae, jag vet inte. Men å andra sidan är det rätt mycket jag kan tänka mig att göra för och med mitt crew. Bort mig och illa mig, t.ex.

Imorgon söndag ska vi återigen hänga, Le crew of Tjugofyrkakyrkan. Vi har uppgraderat oss med volleyboll och musik, och kommer vid dåligt väder fortfarande att ses, men bara göra något annat.

Kl 15, Södertörns högskola, den enda gröna ytan bland betongen. Alles välkomna.

Idag hade jag, Kerstin och Anton läger på jobbet. Eller, jag tvingade dem till läger genom att flytta in till dem. Det var Kerstins sista dag på kansliet, och den började med ett rejält åskväder, och sådana vill man ju dela med sina vänner.

Igårkväll slog det mig att Kerstin skulle sluta. Vi har jobbat ihop i över tre år och tja, det sätter sina spår. Vi har pratat om snygga saker och besvärliga saker, vi har drivit IOGT-NTO:s blogg och så har vi druckit te. Massor av te.

Nåväl. Jag är mycket glad för Kerstins skull. Forum för frivilligt socialt arbete får en tuff och smart brud med korta kjolar och snygga ben. IOGT-NTO:s förlust naturligtvis.

Och som om det inte vore nog slutar Anton med, fast han har å andra sidan varit tjänstledig i två år och bara hoppat in under somrarna, så där blir den praktiska skillnaden inte lika stor. Men det har varit en rolig månad på jobbet med det ursprungliga järngänget.

Det kommer vara lite tyst i augusti när jag kommer tillbaka. Jag får säga till Pernilla att väsnas lite mer. 

I helgen hade Tjugofyrakyrkan all time high vad gäller trevlighet. Vi var ute på Stephs posha ställe på Tegelön i Skärgården. Ingen hafsig sommarstuga här inte, för vilka jag för övrigt har lite lätt fobi. Här fanns allt från massivt soldäck till SodaStream och husmöss.

Larvigt bra väder. Larvigt bra sällskap.

Vi har träffats i några månader nu och pratat värderingar, vision och så smått börjat med strategi, men helgen hade mer fokus på att lära känna varandra ännu bättre. Därför fick alla hålla en liten apell kring vilka de är och vad de tycker har definierat dem, och efter varje presentation fick vi andra ställa frågor. Om högt och lågt, verkligen. Det visade sig att i Tjugofyrakyrkan gillar man palt.

Och det var så galet vilka historier som kom fram. Inte galna historier (eh, jo, några, men det gjorde det bara ännu tuffare), men just detta att få ta del av, att alla öppnade upp sig. Det kanske låter corny, men stundtals var jag så sprickstolt och glad att jag blev lite blöt i ögonen. Alla dessa livsresor, strapatser, alla styrkor och framförallt all denna bredd.

Och de är mina, alla dessa människor! Mina kompanjoner och vänner att följas åt med ett bra tag hoppas jag. Tjugofyrakyrkan är redan världens bästa kyrka, men tanken är att vi ska växa till oss litegranna med tiden. Bliss.  

Jag spenderade några terminer på Södertörns högskola, jag tror att det var tre. Jag fick hålla till i baracker och höghus, ingen Moas båge här inte. Idag är skolan ett riktigt snyggt bygge i glas och betong, och jag är lite lagomt avis på de som är studenter nu.

Tjugofyrakyrkan är och kommer att vara en förortskyrka. Vi trivs i betongen och i skogen, ungefär. Så på söndag tänkte vi chilla vid högskolan, för det finns faktiskt en dedikerad gräsmatta där. Kolla själv:

Bilden står Hanna333 för via Wikipedia.

Man tar bara pendeltåget till Flemingsberg så ligger betongen och gräset precis där. Lätt, jättelätt. Kom och spana in ett grymt ställe, och så oss. Tre:ish. Häng:ish.

Om någon nu skulle ha missat det: det är roligt att skratta. Ikväll hade Tjugofyrakyrkan-to-be ännu en onsdagskväll av prat, men eftersom det är röd dag imorgon kunde vi fortsätta in i casual-mode. Det blev Pictionary och mitt lag vann nästan. Jag hörde buttert muttrande av folk som härledde mitt lags winning streak till vårt bloggande (det var jag, Sandra och så en rymdhund). Tja, varför inte? Kommunikation som kommunkation.

På söndag ska vi med vänner hänga i Rålambshovsparken om det är väder för det. Kom runt 13.30-ish! Alla är välkomna, vi ska ägna oss åt den ädla konsten att chilla. Kom och spana in bästa gänget som jag skryter så mycket om. Och ät en bulle eller så med oss.  

Igår var det dags för Tjugofyrakyrkan att träffas igen och planera framtiden. Jepp, nu heter vi så! Och vi har en blogg där det än så länge bara är Nicklas som skriver. Men jag tänker inte lämna Plastjesus, jag får se om det kommer kännas vettigt att yngla av sig inlägg där i framtiden också.

Och om någon undrar om namnet - vi vill vara kyrka dygnet runt. En vardagskyrka. En kyrka som är en naturlig del av våra liv, inte en lokal eller något som är begränsat till söndagar. Vi tror på att dela livet med varandra. Vissa delar av att dela livet kommer utspela sig under gudstjänstformer-ish, men hur många procent av livet blir det? Inte så många, ska vi se till.

Dagen efter dagen till ära bjöds jag på tårta, och naturligtvis inte vilken tårta som helst, utan en svart och röd. Svart av smälta Käck (Numera Kick, men Käck i våra hjärtan) som topping, och så dekorerad med röda hjärtan. Lite svår att skära (Käcken som stelnat var seg och hård) men god!

Jag och Nicklas har under ett antal veckor talat om värderingar och vision, nu var det dags för teamet att börja presentera hur de har tolkat det vi sagt och tillsammans pratat om. Igår var det Maria, Christine och Hjalmar som fick hålla låda. De var grymma och jag kände mig -IGEN- så stolt över att få tillhöra detta team. För att inte tala om hur roligt det är att hänga med dessa galna människor.

Det måste vara något med yrkesmajoritets-kombinationen - dataspelsutvecklare (2 st) och förskolelärare (4 st - två tjejer och två killar, vi kör genusmedvetenhet rakt av :)) som ger en lagomt extrem blandning tillsammans med resten av oss.  

Ok, jag försökte skriva ett fint inlägg om helgen som helhet, konferensen och resan, men allt som kommer ut blir bara trist och floskler. Jag ska dyka ned i några specifika punkter sedan. 

Men get this: Jag är så sjukt glad över det team som jag får bygga kyrka med. Det är människor som jag blir glad bara av att tänka på. Olika egenskaper och personligheter, alla grymma. Om man kan vara kär i ett kollektiv så är jag det, definitivt.

Hemma igen från Malmö och jag har haft bloggabstinens. Bara därför kommer väl inget att komma ut när jag väl får tillfälle. Det har varit sådant som hur tre nätter på vandrarhem kan vara pure bliss, hur McDonalds kan vara bästa stället och hur jag fick hänga med bästa teamet någonsin.  

Men först nu ikväll: Woven Hand på Debaser. Trots att jag är så trött kan jag ändå inte annat än tok-se fram emot detta. Äntligen ska jag få höra mannen och bandet som i princip har tonsatt ett helt soundtrack för mitt liv.

Om man ska generalisera och hänge sig åt lite populärpsykologi så kan man säga att jag har en introvert personlighet. Jag hamnar knappast längst bort på skalan, men exempel på drag hos introverta är att man inte har ett så stort behov av att umgås med andra, att man hellre knyter an med en liten grupp av människor, att man ser kollektiva lära-känna-övningar exempelvis på en arbetsplats som något av en bestraffning. Check, check och very much check!

Så här: Jag laddar ur mina batterier genom att umgås, och det hjälper inte att aktiviterna är trevliga och tillsammans med trevliga människor. Det går till en viss gräns, sedan tar jag stopp. Och vid ett stopp blir jag i princip likgiltig för vad som händer runt om mig, då vll jag bara hem för att få vara ensam. Därför försöker jag så klart att undvika att hamna på stopp genom att helt enkelt inte boka upp mig för mycket.

Jag har inga problem med att vara så här. Det är förvisso mer socialt accepterat att vara extrovert - man ska tala mycket på skollektionerna annars får man sämre betyg; man ska vilja ha gemensamma fikaraster på jobbet, annars är man snobbig; man ska vilja åka sist från en fest, annars är man en partypooper - men nu har jag insett att ansvaret i att lära upp andra hur man som människa kan fungera inte ligger enbart på mig.

Däremot så vill jag gärna att mina vänner ska veta hur jag fungerar, så att de varken tror att det handlar om dem, men inte heller att det handlar om något hos mig som går att tala tillrätta. Nu har jag lärt mig att jag vid behov kan säga nej tack och inte låta någon tjata ned mig till ett mot-bättre-vetskap-ja. Jag köper inte (längre) att mitt sätt att vara skulle vara sämre. 

Man kan tycka att det då är ironiskt att jag gått och gift mig med en av de mest extroverta personer som jag känner. Nicklas blir som en liten Duracellkanin bland folk. Men eftersom jag inte alls är lika introvert som kaninen är extrovert funkar det bra. Nu för tiden. Men om man lyssnar noga under en riktigt tyst kväll kan man fortfarande höra ljuden från våra tidgare kollisioner.

Idag träffades jag och Jullan över den största koppen soyalatte som jag skådat. Den var god och räckte länge, även om den inte hjälpte mot den heshet som tillslut infann sig. Ljudvolymen på Wayne’s är inte nådig en måndagskväll.

Julia är en sådan där smart person. Hon är engagerad, småettrig och nöjer sig inte med att bara titta på och hålla med. Det är tveksamt om jag skulle våga ord-battla mot henne på riktigt, hon skulle lätt vinna eftersom jag är rätt så risig på argumentationskonsten.

Nåväl. Vi kom in på något som vi ganska ofta får höra, att vissa människor skulle ha lättare än andra att tro, att man som har en religiös gen. Och så tittade vi på varandra. Och visste precis hur vi skulle vara om vi inte redan hade en tro.

Vi skulle vara så där skeptiska. Ofta lite cyniska. Arga över allt dumt som sagts och gjorts i kristendomens namn. Himla med ögonen över alla klämkäcka klyschor. Rysa över dubbelmoral och kärlekslöshet. Läsa ur Bibeln och inte förstå något värst. Fundera över hur man kan tro på en Gud som inte syns - varför inte tomten, ungefär. 

För det är ju så jag är, och så jag funderar idag. Att tro på Gud är inget som generellt underlättar mitt liv. Det vore många gånger enklare utan Gud. Det är inget sockervadd att linda in livet i. Det är så mycket jag inte förstår, inte fattar varför det inte är funtat annorlunda, så mycket jag skulle vilja att Gud bara kunde förklara här och nu, direkt.

Men så är det det där andra. Att jag har upplevt något som inte tar bort alla de där funderingarna, men som på något sätt överskuggar dem, något som är viktigare. Någon som är viktigare och som med råge uppväger allt det där andra. Besvärligt, men sant. 

Idag körde jag lite microblogg under gudstjänsttid. Och det blev dessutom publicerat i Dagen. Busted! Men jag har aldrig sett någon dyka ned i en dopbassäng tidigare, och något så ovanligt borde världen få ta del av omedelbart resonerade jag.

Efter gudstjänstbesöket som ingick i kyrkan-to-be:s kyrkhoppande åkte vi hem hit för att äta mat tillsammans. Som vi gör nästan varje söndag. Det finns något speciellt i det där, att äta mat ihop. Och inte bara finmat, finsällan, utan ofta. Som en familj.

Nicklas var i Göteborg idag och predikade. Och saknade sin familj. Jag fick sms om att han saknade oss, och när vi sedan chattade ville han veta allt om hur dagen fortlöpt, hur många vi hade varit, vad som sagts. Den där liknelsen om att en församlingsplantering är som ett barn kändes inte så långt ifrån verkligheten. Något man har alldeles nära hjärtat.  

Idag var det nästintill heldag med kyrkan-to-be, vi samlades mellan 12-17. För första gången firade vi nattvard hemma i vårt vardagsrum, en stark och fin proklamation om att vi är ett tillsammans.

Men efter det var jag trött. Jag behöver verkligen min ensamtid. Så när Nicklas åkte till Eskilstuna för att spela ishockey satte jag mig i Chandler-fåtöljen och kollade på Twilight (jag struntar i att köra lite taskiga vampyr-nattvard-skämt här). Snacka om tonårskärlek i kubik! Jag blev sjutton-år-nostalgisk. Och eftersom jag är svag för high school och vampyrer funkade det för mig, även om det stundtals var lite pinsamma dialoger.

Och om man bortser från att filmens bad guys var pinsamma till sista sucken. Jag menar, hästsvans, kisande ögon och huvudet på sned, som tillsammans med ett framskjutande hakparti skulle få oss att se Brad Pitt ur Höstlegender framför oss? Och till råge på allt: bar underÖVERkropp under skinnjacka? Har vi inte kommit längre?

Imorse ägde alltså det famösa planeringsmötet mellan Hr & Fr Mörling rum. Det låter kanske corny, men både jag och Nicklas fungerar bäst om vi får planera ordentligt och känna att vi har koll på vad som egentligen händer. Har man inte det kan man ju inte heller se till att det blir lite mer som man vill. Så därför: Hotellfrukost med medhavd dator och tre timmar senare i en då helt öde matsal hade vi a: planerat morgondagen samt de närmsta tre månaderna med aktiviteter kring kyrkan-to-be, och b: insett att under de tre närmsta månaderna är de flesta av våra helger redan inbokade. Och eftersom man mest är trött på fredagskvällarna (vi är ju trots allt över 30) och Nicklas spelar bandy vissa dagar ger det oss… tisdagar att göra annat tillsammans på. Vilket jag hoppas ska bli till att träffa vänner, befintliga och to-be. Jag har t.ex. varit pinsamt trist med våra trevliga grannar - stressad och ospontan - vilket lett till att vi mest brevlåde-pratat i typ fem år. Sådant går väl inte för sig. Fast det är klart, så värst spontan vet väl alla som känner mig att jag knappast kommer att bli för det. —- Jomen! Och igårkväll rensade vi ett av våra förråd. Lägg ihop det med att planera sina liv på en lördagsförmiddag och att jag nu måste plugga - darn vilken partypingla jag är! Nicklas är ju åtminstone på företagsfest med sina fellow-färdtjänstförare, hrm.

Nu när jag och Nicklas för första gången är kollegor:ish kräver det naturligtvis att vi har planeringsmöten. Är man kollegor har man sådana. Imorgon ska vi därför ta ett frukostmöte - mat och möte är en bra kombo. Eftersom vi är förort blir det något oglassiga (men prisvärda, frukostmässigt) Prince Philip i Skärholmen.

Vi ska bestämma och bestämma och bestämma så mycket vi bara kan, typ om sånt som…namn?  

Prince Philip är hotellet där vi för övrigt firade vår första bröllopsdag, vi tog pengarna som skulle gå till mat och satsade på en hotellnatt istället. Det räckte även till en godispåse från Statoil.

I gymnasiet hängde jag mest med Anna. Sedan kom en massa liv emellan och vi träffades väldigt sporadiskt - senast vi sågs tror jag var för 3,5 år sedan.

Men så hörs vi igen för att vi båda tycker att det är dags, och båda säger samma sak: att det är fascinerande att det finns vänner där det kan gå 3,5 år utan att det känns som att det har gått så lång tid sedan man sågs eller pratades vid. Galet.

På tisdag ska vi ses igen! Mycket roligt.

Anton, 28 år: "Nu är jag faktiskt vuxen!"

Ett påstående som kanske förtogs lite av att jag, på Antons bestörta uppmaning, under middagen fick övergå till äta med kniv och gaffel istället för pinnar för att han inte skulle behöva vara själv med att äta med bestick och skämmas för det. Men ok, jag hade sagt innan att jag kunde sympati-gaffla.

Vi har börjat samla kyrkan-to-be här hemma hos oss. Jag har inte skrivit så mycket om det än här, för på något sätt känns det lite skört. Inte som i bräckligt, men som i nytt, vackert. Som att det är lite för bra. Och med det kom även insikten om ansvaret, även om det så klart är något vi är och gör tillsammans.

För det är fantastiska människor, och det är stora tankar om det enkla som föds fram. Det är början på ett kanske livslångt engagemang med en ny slags familj. Jamen, jag tycker att det kan få låta lite pretentiöst! Det är ju så det känns när de kommer in och sätter sig i våra soffor, alla dessa människor som jag får börja den här resan med.  

Kungahuset Youtubar förlovningen, jo tjena! Och visst är det helt rätt enligt sociala mediernas abc. Men inte tycker jag, som Emanuel skriver, att det var "otroligt avspänt, kontrollerat och vackert sätt". Istället tycker jag att det kändes otroligt spänt och kontrollerat. Dessutom tycker jag att det skär sig lite. Att vilja ligga i framkant med tekniken/kommunikationen när man ligger så efter demokratiskt. För mig kändes det lite parodiskt, på ett småtragiskt sätt.

Jag tycker att Victoria verkar vara en rätt smart kvinna. Hon har ju sannerligen en gedigen utbildning. Men det känns inte särskilt fräscht det här med kungahuset.

Fast det är klart, skulle Victoria twittra.. det skulle vara ganska intressant att följa trots allt.

Och så Jullan så klart, hon tar upp detta med bröllopet med SR. Och Rymdhunden lyckades plocka ungefär tokmånga extra besökare genom att länka på rätt ställe.

Internet får då fram de fulaste beteenden hos en del. Vad är det som gör att folk känner sig så pass sturska bakom ett tangentbord att allt hyfs försvinner? Ok för att argumentera kring sak och att tycka olika, men jag förstår inte detta med att vända det till fula personangrepp.

Det har under en tid pågått en debatt kring en berömd kasse, eller kanske mer korrekt ett paket bindor. Läsvärda inlägg om detta hittas hos Rymdhunden här och fortsättningen kommer här. Även Emanuel på Dagen skrev om detta här. Rätt så magstarka kommentarer i alla inlägg, men flera stolta och kompetenta svar (inte för att det verkade hjälpa, men..).

Så idag kom ett lite sammanfattande referat från Emanuel, och då i kommentarerna ploppar detta upp:

"Kosacken - 2009-02-10 08:51
Man förundras och förvånas…

Om det var en konferens för KVINNLIGA kristna ledare så kan man väl ändå släppa sökandet efter den patriarkala kontexten!?

Att en kristen pojke vill skoja om bindor på sin blogg kan jag väl förstå. Men att kvinnor som har bestämt sig för att utveckla sina ledaregenskaper tolkar ihjäl sig angående innehållet i en reklampåse skrämmer mig faktiskt lite, speciellt då det värsta de kan hitta rör något som de använder varje månad!?

Jag läste dessutom att Hundskrället kände sig så osäker på sig själv att hon inte vågade ta en påse med rosa snören. Underbart. Antagligen så hade hon också satt upp håret i en stram knut, satt på sig sin svarta byxdress, minimerat användandet av smink och totalt fallit in i bilden av att en ledare inte får utstråla några som helst kvinnliga egenskaper. Speciellt inte på en konferens för kvinnliga ledare…"

"Hundskrället" ska alltså i detta fall vara Rymdhunden. Hej då vett och sans! Varför tycker folk att man får vara otrevlig bara för att man är anonym? Om jag ska vara snäll och bortse från själva argumentationen innan, och ta den på alla-får-tycka-olika-kontot.

"Lydia - 2009-02-10 11:13
Kosacken: Du borde verkligen skämmas. Jag skäms iallafall åt dig när jag läsar ditt inlägg. Som att vara kvinna är att vara sminkad eller ha kjol. Usch!"

Det här var ett medvetet ganska så low-key-svar. Jag vet att det inte är någon idé att ge sig i kast med dylika diskussioner. Jag tycker bara att man inte kan låta personangrepp få passera så där. Jag menar, är det här någon som känner Rymdhunden (vilket det ju låter som, nästintill) så är det ju ännu mer otäckt.

Då fick jag det här svaret:

"Kosacken - 2009-02-10 11:29
Lydia:
Skämmas?
Är du kvinna? Använder du smink? Äger du en kjol? Om ja, beror det till största del på att du är kvinna?"

Case closed, liksom. Det är då man med sorg inser att det med vissa inte, abolut inte, är någon som helst idé. 
 

Internetcafe igen inne i Kapstaden. Jag saknar att kunna anvanda min dator!

Sista hela dagen i Hout Bay, imorgon borjar vi med annu ett besok i Hillsong och sedan borjar vi andra delen av var resa, den dar vi ska aka runt. Forsta stoppet blir Montagu, ett stalle med varma kallor. Tva natter dar, sedan Plettenberg (typ beach), sedan Jeffrey’s Bay (typ surf), sedan Schotia (safari). Sedan en mellanlandning i Knysna och sa aker vi hem. Men det ar halva semestern kvar (sorry, AsaD)!

Igar at vi samsta middagen hittills. Dalig service och halvtrist mat. Men det sager a andra sidan nagot om hur maten ar har annars. God och billig. Plus att man far hyfsat med perspektiv pa saker och ting i ovrigt, det marks att segregationen lever kvar, all denna bevakning, att allt kanns sa ‘vitt’ och tillrattalagt..

Vi har det bra. Vi pratar valdigt mycket om framtiden som redan borjat. Nya kyrkan som kanns sa grymt spannande! Vi skriver ned funderingar, varderingar, praktiska grejer som kommer upp och funderar pa hur vi ska optimera vardagsrummet sa att fler far plats. Och sa langtar vi efter alla fina vanner.

Jag skulle nog aldrig kunna flytta utomlands permanent, hur mycket man an kan ondgora sig over det svenska klimatet. Det finns for mycket rotter som skulle gora for ont att rycka upp. Men det ar ju ingen issue langre, nu vet vi ju vad vi ska gora under ungefar resten av livet.  

Det susar runt en bloggutmaning som jag tänkte ta mig an. Det handlar om att Mackan har skickat ut uppmaningen att lista fem av sina skämslåtar, de man gillar fast hemskt mycket i smyg. Jaosa. Det är inte nådigt men lite av katharsis ändå. Här kommer fem av mina som får kinderna att bli röda:

Nickelback - How You Remind Me
Egentligen är det här mer en avdelning av skämsmusik a´la korkad amerikans college-röj-rock (Tänk Puddle of Mudd etcetera..) än bara en enstaka låt. Det är inte bra men det är trallvänliga hookar även om allt jag ser framför mig är fulla alfahannar som skrålar med. Det är killar med getskägg. Usch! Men ändå blir jag lite nöjd när de spelas upp på gymmet.

Dan Reed Network - Lover
Lover, Don’t betray me If you hold our secrets close you can always play with me Silence, You’ve heard it before In the silence you’ll feel my love Travellin through your open door Dan Reed Network - mannen som gav pekoralerna ett ansikte. Men ändå får de mig fortfarande antingen kärleksblödig eller hångelsugen. Ett av de få band som både jag och Nicklas gillade som tonåringar (därav hångelfaktorn).

Whigfield - Saturday Night
Den här borde väl finnas på Smurfhits eller liknande. Det är fram-och-tillbaka-takter på pinsamt låg nivå. Men den har följt med mig ända sedan den kom och jag blir lite glad av den. Trots att jag aldrig dansat till den ute.

Mauro Scocco - Sarah
Jag vet inte om Mauro Scocco är så okreddig att gilla. Men jag fullkomligt avskyr allt han gör, vilket gör att detta blir en väldigt stor skämslåt för mig. Och det är inte ens bara den här låten, jag älskar hela skivan "Sarah", vilket lika fullkomligt förbryllar mig.

Daddy Yankee - Gasolina
Åååh, den här låten är nog skämmigast hittills. Kolla in videon. Det är sexistiskt och jobbigt och trots det vill jag inget hellre än att skaka rumpa när jag hör den här. Jag tycker att den är tung och grym på riktigt. Hrmf.

Britney Spears - Everytime
Brittan är väl inte heller helt farlig att gilla, det är som lite tufft att ärligt kunna säga att man tycker att hon gör catchy låtar. Jag är rätt neutral, tycker att hon har gjort en del som är rätt svängigt även om jag inte aktivt lyssnar på henne. Men grejen är att jag typ har grinat till den här låten. Och det är väl inte något som jag är helt stolt över. Videon är låst för direkt inbäddning men länken fungerar. http://www.youtube.com/watch?v=5UQzHaOG2uI

Så, det var några av mina skämmiga låtar. Fast det blev visst sex stycken, och jag skulle kunna fortsätta… Så för att ta det hela ett varv till har jag gjort en lista i Spotify med lite fler låtar. Det är kanske inte enbart uppenbara pinsamma låtar, men knappast något jag frimodigt skulle vrida på full volym inför folk: http://open.spotify.com/user/lydiam/playlist/1g8jhAZk5Mn99h3TUmVHOE

Nu skulle jag väldigt gärna se bl.a. Kerstins lista.

Ikväll hade vi ett julmust-blindtest med lilla bror, Lina, Peter och Karin. Julmust (Apotekarnes), Fulmust (SodaStream Must) och Apotekarnes Light. Jag kan stolt meddela att jag vann med alla rätt.

Jag tror också att jag vann i den mer inofficiella tävlingen hetsätning av pepparkakor. Nu har jag ont i magen.

Väl hemma från Japan har jag runt 1 000 inlägg i min bloggbevakare att läsa. Lite saftigt till och med för mig. Men då börjar man med det bästa så att man blir sugen på mer. En av mina favoritbloggar är Rymdhundens, och i inlägget om lat perfektionist känner jag så väl igen mig.

Kanske är det för att jag tycker att inlägget tangerar och kompletterar mitt tänk om upparbetat lättja. Kanske kan man se det som höjden av lättja att hänga med folk som tycker likadant om att vara lat? Men det är det värt.

Idag tog Svante oss till Kobe. Solen lyste igen och vi åkte linbana upp i bergen, och vandrade sedan nedför bland gul-grön-röd-orangeskiftande träd, vattenfall och slingrande stigar. Vackert.

Efter det tog vi en promenad vid hamnen och läste om jordbävningen -95 som tog 40 000 liv.

Japan har varit fantastiskt intressant. Så mycket kultur, så mycket man både känner igen och som gör att man känner sig utanför. God mat, häftiga städer och transportsystem, och så alla trevliga människor vi fått träffa, både japaner och vanliga gaijin(s?).

Och inte minst - brytet från jobbet som jag behövde.

Men nu ska det bli skönt att komma hem. Tillbaka till egen säng, egen mat, vänner och familj. Och så katterna förstås! Vi landar 16.00 på Arlanda imorgon, och torsdagmorgon är jag på jobbet igen. Bilder kommer att komma upp.

Inget Starbucks idag. Jag fick i mig något konstigt vid dagens lunchbuffé i Kobe och ville sedan bara ha bröd att knapra på när det värsta illamåendet lagt sig.

Sista dagen i Japan, och naturligtvis är det först nu som vi inte vaknar tidigt av oss själva. Helt omställda efter japansk tid precis till hemresan. Jag vill inte riktigt tänka på hur jetlagen kommer vara åt andra hållet när vi kommer hem.

Igår ägnades 2/3 av dagen åt en regnig utflykt till Kyoto. Regnet gjorde att vi till slut kapitulerade och åkte hem utan att egentligen ha sett så mycket nytt, men innan dess fick vi chit-chatta både med delar av Svantes team och med några japanskor. De skrattade när jag åt med pinnar, hrmf, men tyckte å andra sidan att jag var söt och att jag såg ut att vara var max 21, vilket jag antar var en komplimang. Men jag vet inte riktigt.

När jag och Nicklas släpps vind för våg blir det lätt knepigt med maten. Ena dagen beställde Nicklas till sin stora besvikelse en helt kall rätt (kalla nudlar, kallt kött samt alger strösslade över hela rätten), och igår beställde jag ett fat med enbart bläckfisk-kött, ingen sås eller något till. Det är enklare att ta sig runt än vad jag trodde, men svårare att kommunicera.

Idag ska vi eventuellt in till Kobe, och solen lyser igen.

Gårdagens Starbucks: Grande black tea delad med Nicklas. I övrigt köper jag de flesta dryckerna ur deras automater faktiskt.

Nu är vi på vårt fjärde och sista övernattningsställe för resan och de tre sista nätterna. Tillbaka i Osaka men nu lite mer centralt än tidigare, närmare bestämt i Namba. Största och fräschaste hotellrummet hittills! Men jag tror att vi betalar därefter, typ 1300 kr natten. Och det är fortfarande rätt litet med svenska mått.

Idag har vi varit på söndagsmöte med Svantes församling, Jesus Lifehouse Osaka. En kyrka som startade i augusti med typ sex personer och som nu samlar runt 50 st. De hyr in sig i en konsertlokal (tänk Debaser) och har gudstjänster a’ la Hillsong (dvs, eh, modernt, om jag ska vara lite enkel).

Riktigt roligt att vara med och se hur det fungerar för dem - Japan har ju inte en direkt kristen tradition eller kultur.

Igår lämnade vi Tokyo för Kyoto. Ut i Tokyos tunnelbanvimmel igen med två stora resväskor och sedan Shinkansen. Jag har kanske inte riktigt fått in snitsen som Nicklas (men han är ju faktiskt en robot) men man vänjer sig förvånansvärt snabbt, iallafall tillräckligt för att kunna ta sig runt utan större missöden.

Väl framme i Kyoto tog Svante oss till ett Ramen-ställe, nudlar i soppa. Ett sånt där lokalt pytteställe som kändes skrytsamt internt för oss turister. Och ljuvlig mat!

Efter det gick vi upp mot Kyotos tempel och "gamla stan", men det var så packat med folk att vi nöjde oss med att gå runt, då kön till templet var sanslös. Men jag kände mig rätt så nöjd med att bara vara där. Vi fick bl.a. se geishor, lite häftigt.

Kyotos stationsbyggnad var en upplevelse i sig, en byggnad med ett gigantiskt ramverk byggt av järnbalkar. Mycket futuristiskt och minimalistiskt vilket jag tenderar att gilla. Jag har så klart fotat massor men har problem med att dra över bilderna till datorn, så de kommer upp senare.

Eftersom alla hotell var fullbokade skulle vi få sova hos Svantes (f.d) värdfamilj i Kyoto, vilket var skoj i sig, dels att få komma ut till en japansk förort och dels att få komma in i ett japanskt hem. Och jag sov på en futon! Bara en sådan sak. 

Idag åkte vi til Osaka Castle, parken var lite som Osakas Central Park. Höstlöv, frisk luft, gamla murar. Och så ett slott, men vi nöjde oss med att kika på utsidan.

Efter det släpptes jag och Nicklas fria i Namba och gick och strosade lite i shoppingdistriktet. Lunchen blev på världens snabbaste McDonalds, vi fick beställningen på tio sekunder. Jag åt en halvmysko räkburgare.

Nicklas lider fortfarande av jetlag, så när han ville sova passade jag på att utforska 100-yen-butiken som ligger i samma byggnad som hotellet. Allt (med lite modifikation) kostar 100 yen, dvs. runt 8 kr. Inte alls bara skräp!

Middag med Svante och australien-vän, nudlar med jox. Och efter det en tur i ett pariserhjul som är placerat uppe på ett hustak med schysst utsikt över Osaka by night. Ah, jag gillar skyskrapevyer!

Imorgon åker vi till Tokyo för tre nätter och ska klara oss logistiskt ganska så själva. Jag är nöjd med att ha trumfat den jetlaggade roboten någon gång med att ha hittat rätt, så det ska nog gå bra. Tunnelbanesystemet är fullt begripligt, här i Osaka iallafall.

Lördagens sovplats har ordnat sig - Svante tar oss till Kyoto och bor med oss hos hans (fd) värdfamilj/extrafamilj. Sweet! 

Dagens Starbucks: Tall Chai Latte, Tall Caffe Latte.